Progressiv rockscen behöver förnyelse
På Uppsala Progressive Rock Festival står hoppet till nya förmågor när veteranerna uppvisar orgier i smaklöshet, skriver Carl Johan Landgren.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inledde gjorde Cirrus Winery, med rötterna tydligt i 70-talet, komplett med flöjt och mellotron. I deras repertoar dominerar det instrumentala, och fokus ligger på sväng och humor. Den ständigt leende basisten David Svedmyr förmedlar en sådan total avsaknad av divalater att det nästan är svårt att ta bandet på allvar, men fångar en i stället med en avväpnande charm.
Också Uppsalabaserade Klotet har en härligt opretentiös utstrålning. Soundet är råare och mindre slipat; i stället för finlir är det punkattityd och jävlar anamma som gäller. Extranumret Är detta humor? fick hänga som ett motto över bandets framträdande, som blev en av festivalens höjdpunkter.
Uppsalaveteranerna i Ensemble Nimbus är ett gäng musiker av hög kvalitet; problemet är då snarare att merparten av dem verkar trivas bäst som solister. Så är Hasse Bruniusson, med sin arsenal av slagverk och elektronik, onekligen intressant när han ensam får utrymme, men i en kompsituation blir hans vilda bankande lätt för mycket.
Som ett majestätiskt antiklimax kom festivalens huvudakt, Pär Lindh Project. Här var det gravallvar och virtuoserier som gällde från första sekund, utan ens en tillstymmelse till glimt i ögat. Och säkert längtar både band och publik efter att drömma episka Yngwie Malmsteen-drömmar, men när materialet är tafatt och dessutom slarvigt spelat blir det hela inget mer än pannkaka. Inte ens med stöd i den klassiska repertoaren kunde Lindh rädda kvällen: tolkningen av Riddarnas dans ur Prokofjevs Romeo och Julia på synthpiano och elbas är något av det mest smaklösa jag har sett på en scen.