Punkcountryröj med Baskery

Senast jag såg Baskery live hette de fortfarande Slaptones, men sättningen var samma. Utan pappan och med yngsta systern Stella Bondesson. Då slutade kvällen med att jag och en vän diskuterade om den nytillkomna systern passade in i bandet eller inte. Min ståndpunkt var att hon tog för mycket ljus från de andra och borde satsa på en solokarriär istället. Hur diskussionen slutade minns jag inte.

Hur som helst så känns de tre systrarna mer som en enhet den här gången. Stella har visserligen en roligare fejkad amerikansk landsbyggdsaccent och rivigare Janis Joplin-vrål i sången, men hon borde absolut inte ha gått solo. Det är svårt att tänka sig någon av dem i ett bättre sammanhang än tillsammans.
Bäst fungerar upptempolåtarna där basgången lägger musikväggar som sången och gitarr- och banjospelet stångas mot. Att de lugnare alstren får konserten att bli lite seg beror mest på samanhanget. På ett proppfullt Pub 19 med lika fulla människor en fredagskväll gör sig stillsam musik inget vidare, hur bra den än är. Långa mellansnack är också självdiskvalificerade.

När Baskery ändå försöker rinner de ut i sorlet och slutar med att medlemmarna konstaterar att de inte ens hör varandra.
De två avslutande rockdängorna innan extranumret fungerar som ett svar på stöket. Närmast kan de beskrivas som punkcountry i bas-, banjo- och gitarrsättning. Inte speciellt nyanserade, men röj av högsta klass och ett skolboksexempel på hur bra artister anpassar sig efter samanhanget.

Punkcountryröj med Baskery

Avslutningen på Baskerys konsert på Pub 19 var rena skolboksexeplet på hur bra artister anpassar sig efter samanhanget, tycker Andreas Jakobsson.