Rätt band vann på Katalin

Kebnekajse har aldrig tillhört någon plakatpolitisk gren av proggrörelsen. Det är dock lätt att tolka valet av speltid, samtidigt som Melodifestivalfinalen, som något demonstrativt. Den väl tilltagna publiken på Katalin påminner också om att en majoritet av svenskarna faktiskt väljer att inte titta på tv-spektaklet. Konserten blir också en slags motsats till schlagercirkusen. För Kebnekajse är musiken och inte röstfjäsk det viktigaste, en bullrig, mörk och hårt svängig musik. Lite mysproggigt blir det förvisso också när Kenny Håkansson berättar hur man bakar barkbröd och hur nyttigt det är.

När jag intervjuade Sten Källman i Den Fule inför deras spelning på Hijazz förra året berättade han hur deras band med sin skitiga och skeva variant av svensk folkmusik försöker återinföra Djävulen, det farliga som ligger fjärran från fina konserthussalar. Jag vet inte om medlemmarna Kebnekajse har samma ambition, men hur som helst så lyckas de med det, ofta till och med bättre än Den Fule. När Kebnekajse står på scenen dansar Djävulen definitivt armkrok med publiken längst fram.

Mats Glenngårds fiolspel river långa revor i mattan av progressiv hårdrock och det skapas en suggestiv och nästan lite läskig avart av traditionen. Liksom den mesta musiken av riktigt skickliga musiker ska Kebnekajse också höras levande. Det nysläppta albumet är bra, men live lyfter materialet flera nivåer. De ökenbluesiga inslagen blir ödsligare, de mörka inslagen mer rysliga och Rättviks gånglåt tycks halvspringa.

Och människorna framför scenen ser lika hypnotiskt trancedansande som människorna som snärjs av Hin Håle i Hårgalåten. Det är svårt att föreställa sig en enda Melodifestivaltittare som är lika hängiven. Men på Katalin vinner också rätt band.

Rätt band vann på Katalin

Andreas Jakobsson tyckte sig se Djävulen dansa armkrok med publiken längst fram när Kebnekajse spelade på Katalin.