Det var snudd på andaktsfullt i den utsålda Sal B där den mogna publiken väntade. Men så kom de in i gåsmarsch, Carla Bley, 77, och Steve Swallow, 75, med ungdomen Andy Sheppard, britten är bara 58, sist. Den efterlängtade konserten började.
Trion kom från en färsk skivinspelning i Oslo, så snart finns det ytterligare musik att njuta av med trion, den senaste ”Trios” kom för två år sedan. Innan dess var det 20 år till ”Songs with legs”, så de är inte direkt någon högproduktiv trio tillsammans, även om de gjort hur mycket som helst var och en för sig. Det gjorde att denna konsert kändes ännu mer exklusiv. Och hur många tillfällen till kan man hoppas på att få se och höra en artist som drar åt de 80 (om de inte heter Owe Thörnqvist och Sven-Bertil Taube förstås).
Trion spelade material från det kommande albumet, vilket gav en stark mersmak, och bland annat den superba sviten ”Wildlife: Horns/Paws without claws/Sex with birds” från ”Trios”. Än en gång framstod det så tydligt vilken fantastisk kompositör hon är. Musiken har en så stor bredd, inte minst samsas här både jazz och konstmusik, och inte minst imponeras man av den milda humor som ofta finns invävd i musiken. Hon är också en hejare på att göra melodier som inte räds det vackra men som aldrig blir för söta. Hennes lek med Felix Mendelssohns ”Bröllopsmarsch” var rolig i kompositionen ”Burning bridges, diving brides”, skriven till en väns bröllop.
Framförandet var förvånansvärt vitalt. Visst märktes det att Bleys till synes starkt reumatiska händer inte var lika virtuosa som förr och att Swallow inte är helt i sin krafts dagar. Men det är små, naturliga, randanmärkningar. Musiken var också så utformad att det var ensemblespelet och arrangemangen & kompositionerna som var huvudsaken, inte enskilda solon. Ett mäktigt driv blev det oftast och svänget satt imponerande tajt trots frånvaron av slagverk. Snarast liknade det hela en kammarkonsert i klassisk musik. Det gjorde också att publiken fick det svårt att veta när man skulle applådera: efter solon, efter låt? Nu blev det det sistnämnda, vilket tog bort lite stämning. Det blev heller aldrig faktiskt något extranummer.
Uppsalas saxfantom Lennart Åberg hade arrangerat konserten och dessutom samlat ihop ett namnkunnigt gäng som spelade kompositioner av Carla Bley på tentett. Det är inte var dag man hittar musiker som Peter Asplund, Jonas Kullhammar, Maggie Olin, Monica Dominique, Torbjörn Zetterberg och Magnus Öström på en och samma konsert. Lägg till Calle Jacobsson på tuba, Petter Carlsson på valthorn och Dicken Hedrenius på trombon. Det gav en kraftfull palett att färga Bleys musik med och trots ett och annat lite orepeterat ögonblick blev det en härlig dynamik i musiken, särskilt som forne EST-trummisen Öström gav ett starkt driv, inte minst i avslutande ”Wrong key, donkey” från ”Songs with legs”.
Bra samling musiker och ett opretentiöst förhållande till den ofta intrikata musiken. De fick gärna spela in hennes musik med den här sättningen.
Vi som var på plats kände nog i gemen att vi varit med om en händelse, lika mycket som en konsert. Nu är det bara att se framåt tills nya plattan med trion anländer.