Roligt med dåliga skämt

Att Owe Thörnqvist en gång i tiden blev portad från de svenska folkparkerna för att han vid en konsert gav en skränande kille i publiken på käften är svårt att tänka sig när han oklanderligt klädd i svart kostym kliver in på Konserthusets scen. Han liknar mest en konservativ men skojfrisk farbror.
Låtarna som påminner om en rockigare och inte lika språkligt halsbrytande variant av Povel Ramel känns till en början hjälplöst förlegade. De varvas med stå-upp-komiska mellansnack med lite väl tydliga poänger för att det ska kännas 2000-tal. "Hur går det med sexlivet? Har du försökt spela biljard med en repstump?" Tack vare Owe Thörnqvists tokroliga och självklara karisma fungerar de skapligt ändå. Åtminstone bättre än låtar som Varmkorv boogie. Det beror väl delvis på att mellansnack förnyas och förändras, medan låtarna låter precis som de alltid har gjort.

För någon som jag, som inte var med på tiden då det begav sig, blir det nödvändigt att ändå försöka tänka sig tillbaka för att stå ut. Då framstår Owe Thörnqvist som en rebell. Rockartist innan rocken ens kommit till Sverige. Och texter som faktiskt fortfarande är så fräcka att jag stundtals skruvar på mig i stolen. Dessutom blir sidekicken Jenny Silvers sång, som också låter 50-tal, en välbehövlig kontrast.
En av de stora behållningarna med Owe Thörnqvist är att det liksom hos andra humoristiska textmakare, som Cornelis Vreeswijk och Evert Taube mitt i alla galenskaper ändå alltid ligger en strimma av allvar och mörker lurande i bakgrunden. Allvar på riktigt blir det också när Owe Thörnqvists miljöpris delas ut mitt i konserten. Först har jag lite svårt att tro att det är på allvar, men det är det tydligen. Pernilla Lövin, som skrivit boken Tyst hav om utfiskningen av världens hav tilldelas 20 000 kronor (eller 20 laxar) i en opretentiös prisceremoni på scenen.

En annan mer självklar storhet är naturligtvis den drastiska och snabba humorn. Owe Thörnqvist skämtar friskt om gamla hemstaden Uppsala, om Jonas Gardells klagan över den dåliga akustiken i Konserthuset. Han kastar vatten på publiken (ur ett glas). Eller är det verkligen sprit, som han påstår? Och han drar fräcka snapsvisor.

Och vid konsertens slut måste jag erkänna att en hel show med dåliga skämt i stil med - "Vet du vem som var världens sämsta golfspelare. Hitler. Han kom aldrig ur bunkern." - aldrig varit så rolig som här.

Roligt med dåliga skämt

Andreas Jakobsson erkänner att Owe Thörnqvists show på Konserthuset var rolig, trots alla dåliga skämt.