Romansafton med unga musiker

Ivonne Fuchs och Anna Cristensson utnämndes i hård konkurrens till så kallade Lanseringsstipendiater år 2006 inom ramen för projektet Ordet & Tonen, Kammarmusikförbundets lovvärda satsning för att lyfta fram romanskonsten, som ansetts vara på tillbakagång i Sverige, och där bl.a. uppsalaprofilen och sångerskan Margareta Jont varit en drivande kraft. Förväntningarna var stora på kvällens gästande kammarmusiker, och dessa kunde infrias med råge.

Det var två mycket kompetenta musiker som med koncentration och scennärvaro gestaltade en rad skiftande stämningar och känslolägen i ett originellt och väl komponerat sångprogram. Den tyvärr rätt så fåhövdade publiken fick lyssna till sånger dels från 1800-talet bl a av dess fixstjärnor Franz Schubert och Robert Schumann, och dels från 1900-talet, däribland några i sin nakenhet mycket gripande sånger av den svenska kompositören Bo Linde. Den övervägande delen av sångerna i kvällens program präglades av höstliga känslolägen, av avsked och död, även om också lite hopp och längtan skymtade fram, främst i sångerna av Schumann med dess naturlyriska stämningar. Riktigt dystra toner slogs däremot an i de sällan hörda sångerna av Schubert, t ex Höst, från hans dödsår 1828, och den posthuma Dödgrävarens hemlängtan med sitt obönhörliga repetitiva tema i pianostämman. Av sistnämnda sång med en text som snuddar vid pekoral, åtminstone att döma av den svenska översättning som fanns i programhäftet, gjorde dessa så unga musiker en mogen och djupt gripande tolkning av en musik som ger uttryck för både dödsångest och förtröstan. Sångerskan breda register och varma och uttrycksfulla men ändå återhållna klang kom här till sin rätt och pianisten excellerade i Schuberts tonmålande pianostämma, t ex av vindens rasande virvlar.

Romansen kännetecknas ju bland annat av att sångare och instrumentalist, har likvärdiga roller. Pianisten är i detta sammanhang inte någon som bara sitter "vid pianot", som det dessvärre ibland annonseras inför konserter. Kvällens duo hade verkligen likvärdiga roller och visade prov på synnerligen gott handlag med det egna instrumentets möjligheter, samtidigt som de i god kammarmusikalisk anda var mycket lyhörda för varandras sång och spel. Det var kanske ändå ingen tillfällighet att duon valt flera sånger av tonsättare som också var mycket skickliga pianister, och haft betydelse för utvecklingen av pianostämmans självständiga roll i romansgenren, som de redan nämnda Schubert och Schumann. Men även Bo Linde var en skicklig pianist. Här fick nämligen Anna Christensson möjligheter att demonstrera sin virtuosa spelstil som kännetecknades av luftighet och briljans i anslaget och av stor dynamisk variation. Det gav hon också prov på i Bo Lindes lätt humoristiska och smått ekvilibristiska Sonatine för solopiano.

Eftersom den tonsatta lyriken och texten spelar stor roll i romanssammanhang var det positivt att några översättningar av de tonsatta dikterna fanns med i programhäftet. Tyvärr inte till alla och författarna till originaldikterna saknades också. Detta kompenserades i viss mån av de muntliga presentationer som musikerna också stod för.

Romansafton med unga musiker

Vid Kammarmusikföreningens konsert i Alfvénsalen i måndags kväll lämnades ord och ton till de unga musikerna Ivonne Fuchs, sångerska och Anna Christensson, pianist, som nyligen gjorde sin debutkonsert i Stockholms konserthus, skriver Ingar Gadd.