Romantiker och minimalist i musikaliskt möte

Vid Uppsala Kammarsolisters konsert i torsdags i en välfylld B-sal i Konserthuset omgavs romantikern Franz Schuberts musik av kompositioner av den nutida amerikanske minimalisten, tillika polarpristagaren Steve Reich. Skådespelerskan Irma Schultz Keller interfolierade deras musik med att med små medel och stor närvarokänsla recitera Tomas Tranströmers diktsvit Schubertiana, där poeten på flera ställen refererar till och förundras över Schuberts musik. I början av dikten befinner vi oss i New York vars kaos och anonymitet bl.a. uttrycks med metaforen "tunnelbanevagnarna, de framrusande katakomberna." Men poeten vet att "just nu spelas Schubert i något rum där borta". Kammarsolisterna inledde och avslutade konserten med ett par satser ur Steve Reichs Different trains för stråkkvartett och tape med inspelningar av ångvisslor och röster från järnvägsstationer, t ex "Next train from Chicago".

Kvällens stråkkvartett hade ett intensivt samspel såväl sinsemellan som med den inspelade tapen, från vilken den bl a tog över rytmer skapade från rösternas talmelodi, Reichs så kallade "speech melody". Denna minimalistiska, repetitiva musik kan ibland vara svår att ta till sig i sin brutala påstridighet, men kvartetten presterade en beundransvärd och gripande tolkning.

Av Schuberts musik spelades först den så kallade Kvartettsatsen i c-moll av fem stråkar, vars första upprörda, kromatiska tema till sin karaktär påminner lite om det inledande stycket av Reich. Sedan följde andantesatsen ur Döden och flickan- kvartetten i d-moll. Spelet präglades både av stor energi och lätthet, och de för Schubert så karaktäristiska skiftningarna i stämningslägen lyftes känsligt fram, till vilket salens underbara akustik bidrog. Schuberts Fantasi i f-moll, ursprungligen skriven för fyrhändigt piano, är det stycke som Tranströmer tydligast hänvisar till i sin dikt. "Vi ... spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage,". Vi fick höra ett arrangemang för sex stråkar på samma scen uppföra stycket där "glädje och lidande väger precis lika." I dikten får man en initierad analys i poetisk form av denna makalösa musik, kanske ett resultat av pianisten Tranströmers egen närkamp med stycket vid flygeln?

Idén att i samma konsert blanda musik av romantikern Schubert och minimalisten Reich var lysande. Och denna konstellation blev inte sämre av att den så vackert ledsagades av Tranströmers insiktsfulla poesi.

Romantiker och minimalist i musikaliskt möte

Franz Schuberts och Steve Reichs musik tillsammans med Tomas Tranströmers lyrik blev en lyckad blandning, konstaterar Ingar Gadd.