Rumänsk underhållning med kvalitet

Det finns två huvudströmningar i den romska musiken från Rumänien. Den ena traditionen, baserad på sång, fioler och inslag av dragspel har sitt fäste i byn Clejani och representeras främst av bandet Taraf De Haïduks. Den andra, basstraditionen, har blåsinstrument som huvudingrediens, är ett arv från gamla arméorkestrar och spelades fram till Balkanmusikhypen i början 2000-talet mest på bröllop. Det mest kända bandet är Fanfare Ciocarlia från byn Zece Prajini.

Mahala Raï Banda har både influenser och medlemmar från båda byarna. Deras musik är också en hybrid mellan de två traditionerna. De har både en stark blåssektion, fioler, dragspel, sångkunniga bandmedlemmar och sångarna Florentina Sandu och Manole Nicusor med sig på sång.
Katalinkonserten börjar med fullt ös som får halva publiken på fötter direkt. Sedan följer en mer jazzbaserad lugnare del. Mellankonceptet ger både variation och en positiv osäkerhetskänsla. Det är omöjligt att veta vad som kommer i nästa låt, eller ens i nästa halva av låten.

Den nästan övertända publiken föredrar de snabbare delarna och beter sig som om de var i en Emir Kusturica-film så fort tempot skruvas upp en aning. Mahala Raï Banda behärskar båda stilarna ungefär lika bra, även om det bränner lite mer i de långsamma ögonblicken, när blåsinstrumenten gråter i kapp med Manole Nicusor sång.
När det försöker göra både och samtidigt blir det dock för rörigt till och med för att Balkanmusiker ska få det att gå ihop. När Manole Nicusor i mitten av konserten börjar rappa till ett jazzigt komp påminner det en stund om en romsk version av Gurus Jazzmatazz.
Ju längre konserten går ju mer skruvas tempot och intensiteten upp och ju mer dansar Uppsalaborna. Det där påståendet om att svenskar skulle vara stela är uppenbarligen en myt. Det hänger bara på kvalitén av underhållningen.

Rumänsk underhållning med kvalitet

Andreas Jakobsson såg rumänska Mahala Raï Banda slå hål på myten om att svenskar är stela.