Sahara Hotnights utan krusiduller

Sahara Hotnights behöver ingen startstäcka. Faktum är att de inte behöver så mycket annat än varandra, instrumenten och låtarna. Inget mellansnack, inget trivselskapande myspys, inga krusiduller. Bara covern på udda 80-talshitten Japanese boy som inledning och så rullar showen.

Sahara Hotnights var oförskämt unga när de slog igenom 1999 och de är knappast gamla nu - bara rutinerade. De låter drivna och slipade, hemma i sitt numera renare sound. Maria Anderssons röst omges av ett väl avvägt eko som får hennes röst att framstå klar och cool, på den klädsamma sidan av gäll. Och när Jennie Asplund assisterar på körsång i andra låten Getting away with murder ryser man nästan. Redan då vet man att man hamnat på en riktigt bra rockspelning med ett riktigt bra rockband.

Kvartetten från Västerbotten kan alla rockgester och använder dem gärna, men det blir aldrig tramsigt. Till och med konstpausen i bastunga Neon lights, med sina stelnade rockposer, blir snygg och rolig. Nya låtar varvas med gamla i ett set som gärna fått vara längre. De spelar In private från färska coveralbumet och Hot night crash från underskattade Kiss & tell. Gamla Quite a feeling blir extra rolig, omstöpt till en hotfull låt med ett par surfdetaljer i spökstil. Eftergiften till Franz Ferdinand-trenden, Cheek to cheek från 2007, blir en oväntat bra stämningshöjare.

Extranumrets Visit to Vienna är en triumf. Det nya, knapriga, new wave-liknande rocksoundet har gjort Sahara Hotnights till ett fräschare band än på många år. "Ni får avgöra om vi lever på gamla meriter", säger Maria Andersson.
Jag säger nej. Man skulle gärna byta två gamla låtar mot en ny, och det är alltid ett gott tecken.

Sahara Hotnights utan krusiduller

Sahara Hotnights klär fantastiskt bra i sin nya, renare stil. Johanna Åberg såg ett drivet band på Katalin.