Säkra kort i Vaksala kyrka

Vaksala kyrkas musikarrangemang har hittills i sommar knappast varit överdrivet sakrala, och även under en titel som söndagens "Att finna himlen", kan rymmas lite av varje. Sångerskan Elisabeth Bernspång och pianisten och organisten Jesper Rydén stod också för ett blandat program, med bidrag hämtade från såväl jazz och folkmusik som den mer traditionellt kyrkliga repertoaren.
Det blev ganska snart tydligt att konserten fötts ur utgångspunkter, och då kanske framför allt tillgången till den sakrala musiktraditionen och till kyrkan som konsertlokal, snarare än ambitiösa målsättningar. Det var också just dessa utgångspunkter som fick bli avgörande för resultatet, i det att de blev både en resurs och ett hinder för duon.
Bernspång använder sig av en klar, vibratofri, nästan vass röst, som i kombination med Rydéns ofta försiktiga pianospel ger många nummer en sval, sansat återhållen karaktär. Så kännetecknas tolkningen av Heaven ur Duke Ellingtons Second concert of sacred music snarare av kylig mystik än jazzig värme.
När duon tar sig an ett livligare material börjar problemen uppenbara sig, och de pelare som konserten vilar på, inte minst Bernspångs ålderdomligt klingande stämma och lokalens akustik, blir ibland snarast ett hinder. Folkmusikaliska Himmelriket liknas vid tio jungfrur och I himmelen blir meditativa snarare än fartfyllda, och en spiritual som Ovan där tämjs till frälsisformat.

Bättre blir det då i de psalmer som inleder konsertens andra hälft. Jag lyfter ögat mot himmelen framförs smakfullt a cappella, med Bernspång placerad på orgelläktaren. Och nog har hon resurser att ensam fylla kyrkorummet; här är det härligt att höra de nakna tonerna lämnar sina akustiska fotavtryck i efterklangen. Tillsammans med Rydéns orgel blir också Glad jag städse vill bekänna lyckad; den mjuka orgelklangen är som gjord för att omsluta och kontrastera mot Bernspångs spetsigare röst.
Lite tråkigt är det ändå att behöva konstatera att det återigen är de säkra korten som tar hem spelet. Kyrkorummet och den sakrala musikens traditionella uttryck och tekniker är mycket svåra att kombinera med mer gehörsbetonade genrers idiom. Delar av repertoaren blir därför sorgligt platta. Då är det lättare att följa sedan länge trampade stigar, där man kan få lokalen och traditionen att resonera med, och inte motsätta sig, musiken.

Säkra kort i Vaksala kyrka

Det var de säkra korten som gällde under söndagens konsert i Vaksala kyrka, konstaterar Carl Johan Landgren.