Det finns många former av vårtecken och primörer men Orphei Drängars traditionella Vårkonsert är bland de säkrare. Helgens föreställning var körens 145:e i oavbruten rad, den första redan 1870. Imponerande!Temat denna gång var förutom våren grannlandet Finland. Så vem var mer lämpad som gäst än förträfflige Mark Levengood. Han kan verkligen konsten att utan att på minsta vis ta bort digniteten från evenemangen – om det så är kronprinsessans födelsedag eller Melodifestivalen – ändå få dem att vara på sin rätta plats i universum. Så också här. Bara hans guldglänsande frack i kontrast mot de mer allvarliga herrarnas svartvita varianter var roligt. Och i den traditionsfyllda lokalen behövs lite mer bus.
Han pratade sedan otvunget på som han brukar om diverse originella släktingar eller udda företeelser i vår samtid. De ska inte avslöjas här, det finns ju de som ska se och höra detta på söndagen, men roligt, inkännande och eftertänksamt var det. Som det brukar när denne människoälskare intar scenen. Hans maning att ta till vara våren för en personlig städning och vara öppna för nya vägar i tillvaron var lätt att ta med sig hur som helst.
Men det var förstås OD själva som var huvudsaken. Det var ett tag sedan jag hörde kören nu och hade nästan glömt hur skönsjungande och mäktigt den stora manskören kan låta. Det är ändå ”bara” människans eget instrument, rösten, som fyller upp hela universitetets aula, från knappt hörbara viskningar till crescendon av den mest storslagna varianten. Men så har de också den alltid eminenta dirigenten Cecilia Rydinger Alin som anförare.
Deras val av repertoar är också imponerande. De hade kunnat välja ett antal säkra kort men efter att ha lämnat sin signatur ”Hör, I Orphei Drängar” och prins Gustafs klassiker ”Vårsång” efter starten i programmet blev det stora svängningar och sång på inte mindre än fyra språk; svenska, engelska, finska och ryska. Kompositörerna sträckte sig från klassiker som Jean Sibelius och Wilhelm Peterson-Berger över finska folkvisor till mer nyskrivet. Ett par nya favoriter för undertecknad blev förre OD-ledaren Robert Sunds dramatiska och vackra ”Winter” och Randall Thompsons vemodiga ”Tarantella”.
Under konserten delades också Torgny Segerstedts stipendium ut. Mottagare 2015 blev director musices Stefan Karpe, dirigent i många olika sammanhang, för sin förtjänstfulla och breda musikgärning. Välförtjänt!