Sidensträngar som berör

Instrumentets musikaliska tradition har varat i över 3000 år, trots stora sociala omvälvningar och omvärderingar av musiken: från att ses som en oundgänglig del av den kulturella bildningen inom ämbetsmannaklassen till en elitistisk relik från det förgångna oförenlig med t ex det senare 60-talets politiska klimat i Kina. Ändå har musiken fortsatt att hitta utövare, även så i dagens Kina, t ex Deng Hong, som tillsammans med Chen Shasha på bambuflöjt, xiao, och lergök, xun, kunde höras på fredagens konsert på Gustavianum.

På denna konsert blir stämningen av qinen en återkommande del av ritualen inför musicerandet, medan musiken i sig framstår som ett introvert sökande efter jagets uttryck genom musiken. Deng Hong plockar koncentrerat toner från de sju sidensträngarna och anammar med minutiös noggrannhet avsedda uttrycksnyanser i form av vibraton och anslag. I melodierna ligger poetiska betydelser: en sång kan handla om det stora i det lilla, porträtt av naturen, årstidernas gång, men även sorgsna avsked och mänsklig längtan utgör teman. Den ackompanjerande bambuflöjten som Chen Shasha trakterar förändrar inte musikens spartanska och spröda karaktär, utan accentuerar och tycks ifrågasätta ett västerländskt förhållningssätt till musiken med ögonblickstillfredställe genom maffig harmonik och välstylade arrangemang med sikte på topplistorna.

Kulturkrock eller ej, lika exotisk och intressant som musiken, är kanske bakgrunden till denna konsertserie, professorn och författaren Cecilia Lindqvists upplärning vid det dåvarande institutet för qin i Kina på 60-talet för den betydande qinspelaren Wang Di, vilket bildat stoff för hennes bok Qin. Deng Hong, som denna kväll spelade på en qin från 1200-talet, är även dotter till Wang Di, och både hon och Shasha är hemmahörande i renommerade China National Orchestra. Således kontrasterades musikens trollbindande lugn av Lindqvists entusiasmerande guidning i musikens återkommande kopplingar till mytiska berättelser eller poetiska metaforer, men även i hennes personliga möten med qinmusiken under årens lopp.

Med på hemfärden gav konserten en berörande stillhet, men också en förundran över hur denna musik, vars tradition bjudit att den framförs i privat sällskap tillsammans med en nära vän eller i naturens ensamhet, blivit en konsertserie med betalande publik där gamla ideal anpassats för en modernare och globalare värld - till stor glädje för oss musikälskare utan gränser. Samtidigt följer på detta en annan insikt, om varifrån föreställningen en gång kommit att qin bör avnjutas i det stilla, detta efter viss frustration över att även lyssnat till barnalek, mobil- och kamerablippande och hostattacker, allt medan dessa finstämda musiker på sina svagklingande instrument försökte väva mjukt skimrande toner till poesi.

Sidensträngar som berör

Sedan 2003 är musikutövningen på det kinesiska instrumentet qin (uttalat chin) upptaget på Unescos lista över världens kulturarv, förutom att ett smakprov följde med Voyager 1 och 2 ut i världsrymden 1977.