Undertecknad har befunnit sig bara någon meter från Robert Davi och överlevt. Det är mer än vad otaliga motspelare har gjort i någon av de 135 filmer han medverkat i. Oftast har han spelat skurken – med höjdpunkten som Franz Sanchez i Bondfilmen Tid för hämnd – så det var nästan att den fryntliga underhållare som framträdde i Uppsala plötsligt skulle visa sin ”verkliga" sida.
Det var ju en överraskning när jag fick reda på att denne arketypiska filmskurk skulle åka på en turné som sångare. Men han berättade från scenen att det var som sångare han hade velat satsa i ungdomen. Nu hamnade han i stället i filmen ”Contract on Cherry Street” 1977. En av motspelarna var Frank Sinatra. De blev vänner och Davi fortsatte som skådespelare.
Nu när Frank Sinatra skulle ha fyllt 100 år i år ”betalar” Robert Davi tillbaka för det stöd han fick då med att turnerna med ett program om Sinatra och sjunga dennes låtar. Så det blev tolkningar av ”Fly me to the moon”, ”Lady Luck”, New York, New York” och förstås Sinatras ”nationalsång” ”My way”. ”Fast ni behöver inte stå upp" som Davi sade innan han gjorde en mycket version av en smått utnötta låten.
Robert Davi hade överhuvudtaget nytta av sin framtoning som ”bad guy” när han sjöng, Han hade rejäl scenpondus och det var en smått overklig känsla att se denne skådespelare som jag sett i många filmer stå på Konserthusets scen och sjunga. Och prata, inte minst. Robert Davi gillade att snacka och han berättade mycket mellan låtarna. Han hyllade företeelsen ”The Great American Songbook” som han kallade Amerikas Shakespeare i betydelse. Han menade att där hade alla de olika influenser som så många folkgrupper innebar format något som enade. Många av låtarna under kvällen var också hämtade därifrån, guldåldern på 30-, 40- och 50-talen.
Hans skådespelartalang kom också till nytta när han skulle spela upp en barscen om hur han och Sinatra träffades första gången. Nu hade han inte riktigt fått den rekvisita han begärt, men han gjorde ett slags improviserad sketch runt just den detaljen. Imponerande.
Robert Davi bjöd på ett gott scenhumör och verkade obesvärad av att det kommit så liten publik, bara runt 300 personer. Det hela hade gjort sig perfekt på Katalin, med sittande och ätande publik á la Las Vegas. Nu visade sig Davis professionalism. Han körde på med sin lyhörda och skickliga pianotrio som komp. Han visade sig vara en duktig Sinatra-tolkare som helhet med ett stort register.