Skickligt men sömnigt på Katalin

David Friesen anses av många vara en av få jazzbasister som har förmågan att underhålla en publik helt ensam. Det borde egentligen väga tyngre än alla stora namn han spelat med. Allt för många jazzmusiker stirrar sig blinda på sitt cv och glömmer underhållningen.
David Friesen använder sig i och för sig inte av några specialknep för att vinna publikens gunst. Även om han gör ett sympatiskt intryck så är mellansnacken högst pragmatiska. Ett den här kvällen börjar lovande med att han berättar om miljondollarhusen som rasar ned i havet vid Pacific Highway i Kalifornien, men mynnar bara ut i att han skrivit nästa låt om det.
Men att behandla sitt instrument så passionerat, som om det vore en mycket krävande varelse som behöver varsam men intensiv uppmärksamhet, räcker långt. Liksom en utstrålning som signalerar att man är med om något stort.

Konserten på Katalin börjar stillsamt och trevande, arbetar sig sedan upp i tempo, intensitet och kraft för att i andra set tona ned igen. Saxofonisten John Gross och pianisten Greg Goebel lägger mest upp begåvade bakgrunder som Friesen sedan vecklar ut hela registret av sitt basspel framför.
Med endast ett tiotal personer i publiken blir stämningen i lokalen lite sömnig. Även om trion ändå gör ett ambitiöst jobb så smittar det av sig även på musiken. David Friesen blundar och njuter som av massage när han lyssnar på de andra två musikerna. När han spelar själv gör han det så övertygande att han förmodligen skulle utses till världens skickligaste basist om musik bara gick att mäta. Men det där lilla extra djärva samspelet vill inte riktigt infinna sig. Man får aldrig känslan av att musikerna tar några direkta risker. När applåderna efteråt inte räcker till ett extranummer känns det talande.

Skickligt men sömnigt på Katalin

Om musik gick att mäta skulle David Frisen utses till världens skickligaste basist, tror Andreas Jakobsson.