Skickligt sväng från österlandet

Musik från Versailles: 3 Grands motets och del ur orkestersvit av de Lalande plus tre satser ur en tragédie en musique av Lully, gav oss smakprov på franska hovets behov av såväl andlig som diverterande musik runt sekelskiftet 1700. Domkyrko- kören med fem vokalsolister i samarbete med Stockholms Barockorkester demons- trerade hur uttrycksfull denna musik känns än idag med omsorgsfull frasering och dynamik. Sångarna var extra noga med franskt uttal av latinet, exultemus! Till
Lullys graciöst spelade orkestermusik utförde de sex Butohdansarna en lika graciös gestik om att lyssna och ta till sig naturens egna språk. Högtid i Domen.
Armeniens nationalinstrument är duduk, ett blåsinstrument med dubbelt rörblad à la oboe, men med en mjuk klang mer lik klarinettens. Instrumentets mästare Jivan Gasparyan framträdde i Konserthuset med två andra blåsare. Medmusikernas upp- gift var tvåfaldig: Att hålla långa borduntoner (kvint eller oktav) och att deltaga i trestämmiga sättningar. Gasparyans spel med drillar, glissandi och utsirningar ofta i mikrointervall (kvartstoner) till bordunerna var oerhört imponerande att höra. Med-
musikanternas andningsteknik för att hålla borduntonerna kräver ett eget beundran- de kapitel. De trestämmiga sättningarna gav association till andra länders musik, bayersk bondvals t.ex. Men oj, vad härligt, de tre fick stående ovationer.
Klassisk persisk musik bygger på givna rytm- och melodibetoningsmönster, något som resulterar i för västerlänningar okända, ofta förvånansvärt svängiga uttryck. Utsirningar och ofta tekniskt skickliga improvisationer bidrar till ens okunniga be- undran. Den unge, i klassisk persisk musik mycket kunnige sångaren Alireza Ghor- bani framförde med en fyrmannaensemble tre persiska verk, samtliga med texter av Rumi. Ney (näsflöjt), kemanche (som lodrätt spelad fiddla), tar (långhalsluta, à la persisk sitar) och zar, daf, kuzeh (trummor) var vad de också sjungande musikerna trakterade. Ghorbanis höga tenor eller mörka baryton var kapabel till häpnadsväc- kande vokal ekvilibristik. Musikerna, med trummornas säkra ledning, var i perfekt samspel och dialog med sången man ibland hjälpte till med. Speciellt minns man utsirningarna från den sträva kemanchen, distinkt tar och blandningen av flöjt- och blåsljud från ney. Sista stycket, med sin långa instrumentala inledning, först lågmält anslutande därefter ständigt stegrande intensiv sång under tempoökning, blev en härlig final på en för många ny och angenäm bekantskap.
Anders Bragsjö

Skickligt sväng från österlandet

Fransk barock, armenisk duduk och persisk sång på Sacred Music Festival imponerade på Anders Bragsjö.