Skönt opolerat sväng

Ju mer Rachelle van Zanten låter, desto bättre låter det. Så är det bara. Det generella intrycket är ungefär detsamma som när hon spelade i Uppsala för en och en halv månad sedan, trots att hon nu har med sig en trummis och en basist, Graham Roby och Hamish Tesco. Två killar som för övrigt ser ut som hämtade från fejk-rockumentären Bad news tour - Hamish till en början mest intresserad av premiärtestningen av den ölhållare som han fäst vid sitt mikrofonstativ - men som ibland yxar fram ett alldeles underbart smutsigt sväng.

Inte sällan går tankarna till den parning av deltablues och modernt elektroniskt stök som Jon Spencer & co bankade fram åt R L Burnside. Och Rachelle van Zantens glödande slidespel svävar som en ilsken bålgeting över det hela.
Däremot odlar hon alltjämt sin sångare/låtskrivare-ådra, där hon tyvärr befinner sig i en bråddjup mittfåra. Den här gången var dock balladen January en höjdpunkt, kanske för att hon får sätta sig vid en riktig flygel. Även den i mer lågmälda stunder ganska anonyma rösten lyfter med en tydligare accentuerad melodi.

Även denna gång kastar hon sig mellan ytterligheterna på ett underhållande, men knappast alltid direkt njutbart sätt. Det öppnar sig en avgrund mellan det stela dansbandssvänget i exempelvis Down to California och den furiösa Led Zeppelin-tungblues som i omgångar verkligen får fart på den påskstinna publiken.
Sedan är det två set som gäller även denna gång. Och efter den väl långa pausen känns det mesta rätt segt. Och sent. Men en repris på trumduellen med Celal från Bistro Hijazz sprakar till slut så mycket att det värmer gott och väl hela vägen hem.

Skönt opolerat sväng

Det är smått omöjligt att förhålla sig kallsinnig till Rachelle van Zanten, tycker Jonas Kihlander.