Med vackra blomsterarrangemang – komplett med guldiga grenar – och orkester och solister i högtidsdräkt är väl den traditionsenliga Trettondagskonserten så nära den ärevördiga nyårskonserten från Wien vi kommer i Uppsala. Låta vara att budgeten är lite mindre, men det är ju mycket roligare att se saker i verkligheten än genom tv-rutan. Och orkestern var mer välklädd här!
Musiken med sin tonvikt på lättare opera och operett hade kunnat platsa där också. Till och med ett stycke av valskungen (en av dem) Johann Strauss d y fanns på repertoaren, uvertyren till ”Zigenarbaronen”. Och jag slås än en gång med vilken espri och elegans vår Kammarorkester under ledning av Paul Mägi spelar. Det låter mycket av den trots storleken som en halv symfoniorkester, vare sig det är ett innerligt vackert stycke som Puccinis ”Crisantemi” eller avslutande ystra ”Champagnegaloppen”.
Programmet var som den alltid lika duktiga presentatören Monika Gunnarsson inledde med indelat i en italiensk och en österrikisk-ungersk del. Inför den fullsatta salongen inledde orkestern med preludiet ur Verdis ”Nabucco” innan det vardags för den första solistinsatsen. Tenoren Michael Weinius sjöng den korta ”Amor ti vieta” ur Giordanos ”Fedora”. Sopranen Agneta Eichenholz fyllde på med Cileas ”Io son l’umile ancella” ur ”Adriana Lecouvreur".
Båda solisterna visade sig mer orienterade till temat för andra akten då de landade än mer självklart i sånger ur bland annat Lehárs ”Giudetta” och ”Leendets land”. Ordinarie avslutning med ”Minns du den än” ur Kálmáns ”Csardasfurstinnan” gjordes i en mycket känslosam och vacker version. Fast även avslutandet av första akten med två arior ur Pucinis ”La Bohème” tillhörde höjdpunkterna. Roligt att man hit två så meriterade solister. Lite orättvist för män i sådana här sammanhang. Eichenholz bytte från en sober blågrön klänning i i första till en eldig svartröd i andra vilket illustrerade den ändrade stämningen bra. Weinius var sig dock lik.
Programmet visade också bra exempel på hur tonsättarna använde uvertyrerna som skyltfönster till sina musikdramatiska verk. De innehåller vilda hopp mellan melodier, tempi och genre. Ta bara inledningen till ”Grevinnan Mariza” där orkestern kastade sig mellan stämningarna i ofta halsbrytande manövrer.
Som helhet var det en snyggt genomförd konsert som andades hopp inför det just rullande nya året. Roligt också med konceptet med efterföljande supé för den som önskar. Den smakade fint!