Man får lätt intrycket att Rikard Wolff är en multibegåvning som glider runt och gör det mesta med en klackspark. Han är en ganska bra skådespelare, har hyfsad sångröst och har en gammaldags fallenhet för att berätta en bra historia. Han spelar in en skiva med tango. Han gestaltar en konstnär i floppfilmen Tre solar. Han sjunger för kungafamiljen på nationaldagen i tv.
Om han satsade på någon av sina talanger fullt ut skulle han kunna bli riktigt vass, men för honom verkar det inte spela så stor roll. Han gör hellre det som faller honom in och känns roligast för tillfället.
Den här torsdagskvällen gör inget för att sticka hål på den bilden. Rikard Wolff sjunger några visor av Taube, några tangolåtar och drar berättelser om Kungen och sin barndoms somrar. Han kommer undan med det på grund av den tveklöst största förklaringen till hans popularitet. Karisman.
En annan är den naturliga fallenheten för att behandla kärleken med stora gester som får mammor att smälta. Den här kvällen sjunger han Piaf på svenska, Brel på franska och bär upp sin rosröda kavaj alldeles utomordentligt. Några premiärnerver märks inte av. Tvärtom låter en för avslappnad Wolff mellansnacken dra ut väl långt på tiden och tappar bort tajmningen. Det får gå lite som det går.
Med en genomarbetad show med en tydlig röd tråd går det att skyla över bristerna bättre. Nu blir det mest en småtrevlig konsert som passar bra att småprata över ett glas vin till, men som saknar den rätta skärpan och är för ostrukturerad. Det hjälper inte att artistens alla talanger strålar samman till två mäktiga stunder i Svarta örn och Ta min vals. Liksom Rikard Wolffs barndomsommarminnen bleknar resten bort till bagateller.