Som Baltimore fast hemma

Baltimore är känt som USA:s mest nedgångna och kriminellt belastade stad. På senare år har dock Baltimore även intagit en position på dansmusikkartan genom musikstilen Baltimore club. "It´s music about fucking or fighting" lär en av musikstilens grundare Frank Ski ha sagt om genren som blandar techno med hiphop och vars texter ofta består av korta obscena fraser som upprepas i det oändliga.

Det har gått ett tag sedan han sade det. Rye Rye, som av vissa spås bli den nya M.I.A, kör heller inte renodlad Baltimore club utan sällar sig till en nyare generation artister som blandar ut genren med catchy r'n'b-influenser och texter som visserligen är småkaxiga, men mest snälla. Det är något som verkar gå hem i Uppsala. Orange är packat till bristningsgränsen.

Till att börja med ser Rye Rye mest ut som den lite bortkomna 17-åring som tappade bort sin mobiltelefon i London (anledningen till att det inte blev någon intervju i UNT inför spelningen). Hon står och småsjunger lite bakom dj-båset, ser nästan ut att gömma sig. När hon väl kliver ut på den provisoriska scenen är dock all tvekan bortblåst. Inledande Wassup Wassup är mördande hård.

Om det beror på att Uppsalapubliken är en ovanligt tuff sådan är oklart. Rye Rye lämnar dock r'n'b-låtarna hemma och gör sitt bästa för att rocka Orange till den sista svettdroppen. Det skulle nog ha lyckats om hon själv klarat av värmen mer än i en halvtimme. "It´s fucking hot" säger hon mot slutet, vilket är konsertens mest obscena inslag.

Rapparens svenska backup-dj, Johanna B får ta åt sig en hel del ära för att publiken verkar nästan lika nöjda när Rye Rye lämnat lokalen. Det är länge sedan så bra dansmusik hördes i Uppsala. Vibrationerna i Orange väggar kommer att sitta kvar många klubbkvällar framöver.

Som Baltimore fast hemma

Andreas Jakobsson tror att vibrationerna efter Rye Rye och Johanna B:s spelning kommer sitta kvar i Orange väggar många klubbkvällar framöver.