Det är få begivenheter som smakar så mycket sommar som konserterna i orangeriet på Örbyhus Slott. Om det nu är så att arrangörerna har en speciell tumme med vädret eller om det bara är tur, men jag har aldrig varit på någon konsert där som inte haft vackert väder. Så också denna tisdag kväll. I kombination med den sköna, lagom vildvuxet tuktade trädgården sätter sig stämningen direkt.
Denna kväll var också musiken härligt sommarlätt. Virtuosen och sin tids popstjärna Niccolò Paganini kanske inte är den mest spännande kompositören men hans musik fungerade mycket fint tillsammans med den dalande solen som märktes genom panoramafönstren. Orangeriet har också en fantastisk akustik när publiken väl kommit på plats, det lär vara en mardröm att repetera i innan dess.
Nu behövde säkert den namnkunniga trion inte öva så mycket innan konserten. Det kändes som om de kunde musiken utan och innan. Och så var de heller inte vilka som helst. Violinisten Nils-Erik Sparf behöver väl ingen närmare presentation för Uppsalapubliken efter så många år och trogen tjänst i Kammarorkestern och Kammarsolisterna. Lägg till ett antal skivinspelningar. Han var lika cool som vanligt trots att han spelade musik av en så uppburen just violinist. Men så verkade hans Rolls Royce till instrument, en Guerneri, väloljad och servad.
Det gjorde också cellisten Andreas Brantelids dito, en Stradivarius-cello som dessutom hade ägts och spelats av just Paganini: inte undra på att han gick av och på scenen med instrumentet hållen lika försiktigt som om det varit en nyfödd. Men trakterandet av densamma visade att det var full kraft i det och Brantelid imponerande konserten genom. Roligt också att han tog på sig att presentera musiken, något jag efterlyst mer av under tidigare konserter.
David Härenstam spelade lika bra han, fast som han sade: "bara spelade på en gitarr!". Och han hade glädjen att alla stycken var skrivna för gitarr, inga transkribreringar denna gång.
Man borde förstås ha hängt med bättre på danslektionerna när det gäller menuett. Alla fyra sviterna - tre av Paganini och en av Joseph Haydn - denna kväll innehöll just den dansformen, på sin tid större än disko. men det gick att sitta still och bara njuta också. Särskilt blev "Terzetto i D" höjdpunkten.
Kvällen gick i avslappningens tecken. När publiken begick "dödssynden" att applådera på fel ställe blev det bara en stämningshöjare. Som om det hade behövts, trivsamt som det var redan innan.