Ett antal lätträknade inhopp här och var på någon låt, när låtskrivarvännerna gått ner på knä och bönat och bett (företrädelsevis Plura och Krunegård). Det är egentligen de enda gångerna som Mauro Scocco beträtt en konsertscen sedan 80-talet. Scenskräck och olusten inför att dra hela turnélasset solo tog överhanden.
Vändpunkten blev Tomas Andersson Wijs Scalateaternkoncept, där den före detta musikjournalisten, à la Elvis Costellos förlaga, bjuder in kollegor han är intresserad av och grottar ner sig i person och låtgärning. Scoccos nytända konsertlåga bidrog till att Wij ringde sitt bokningsbolag och förkunnade: ”spänn fast er, nu går tåget”.
Efter att tillsammans under början av året avverkat flera svenska städer har man nu rullat in på slutstation Parksnäckan. För att markera kvällens betydelse har duon släpat med sig nykläckta sångbegåvningen Julia Frej, som inledningsvis förtjänstfullt mixar egna alster med välbekanta tolkningar i bluesskrud.
Spelningen inleds med att Wij tar ton i Scoccos skilsmässonostalgi och största hit på senare år, ”Jag saknar oss”. Och visst har saknaden varit stor, varenda en av Parksnäckans utnöta bänkrader är fyllda till bredden av betalande. Ett klart bevis för att regelbunden tv-tid kan motverka konsertskygga artister från att glömmas bort.
Scocco och Wij har släppt varsin singel lagom till sommarns intåg: ”Alla har ont någonstans” respektive ”Vi får dö en annan dag”. Båda två är helt okej carpe-diem-uppmaningar, men överskuggas likväl av den äldre låtskatten. Speciellt när Wij bryter av heltidsromantikern Mauro med låtar som bär på politisk udd är spelningen som intressantast.
Innan man spelar just ett sådant spår, ”Landet vi föddes i”, frågar en nyfiken Wij Scocco varför de politiska betraktelserna lyst med sin frånvaro i hans textförfattande. Scocco svarar med sin sedvanligt briljanta ironi att det inte alltid är så lätt när man kallats borgarsvin och fascist bara för att man råkat bära en Lacostetröja på en Ratatapressbild, trots tidig uppväxtbakgrund i ”sossehem” från Salem. Skevt, var ordet.
Den pratglada duon levererar ett lika underhållande mellansnack som musikaliska nummer. När ämnet vandrar över på döden väcker man liv i två fina alster som herrarna skrivit för de fallna blueshjältarna Totta Näslund och Freddie Wadling.
Avslutningen är inte helt överraskande tillägnad allsång under ”Sarah” och ”Himlen runt hörnet”. Låt oss hoppas att Scoccos nyfunna glädje inför att spela live inte var tillfällig.