Vi kanske inte har någon riktig symfoniorkester i Uppsala. Men vi ska vara ordentligt stolta över vår Kammarorkester. Det är inte storleken det beror på, här heller. Och när de spelar så fin musik som i veckans konsert är det bara att glädjas, även om det kanske var lite av ”en dag på jobbet” samtidigt, vilket märktes på att det intet riktigt var fullsatt.
Mest intressant i konceptet ”Danser och sviter” var uruppförandet av Musik i Upplands beställningsverk ”Yankadi” av Britta Byström. Det bygger på en västafrikansk rytm i 6/4-takt och kontrasten mellan en liten grupp musiker mot hela orkestern, så kallad concerto grosso-stil. Musiken gungade och böljade organiskt, med ett inlån av Mozart på ett ställe. Byström är en av våra mest spännande tonsättare just nu och jag lyssnar gärna om stycket, vars namn betyder ”här är det gott att vara”, och det var det.
Även programmet omkring byggde på gamla former i nya upplägg. Maurice Ravel skrev ”le Tombeau de Couperin” som en hyllning till den franska 1700-talsmusiken, men låter ändå typiskt Ravel i de svepande freskerna, esprin och flykten i orkestreringen. Vacker musik, skriven under brinnande krig, 1917. Ferruccio Busonis tonårsverk ”Symphonische Suite” visar upp en stor kompositör i vardande, men är inte så upphetsande i sig. Det gäller också E W Korngolds vackra ”Tänschen im alten Stil” som blev något av ett inbyggt extranummer.
Orkestern gjorde som vanligt ett mycket gott jobb, samspelta och fryntligt anförda av förträfflige Paul Mägi.