Sparsmakad Ulf Wakenius på Katalin
Andreas Jakobsson blir frustrerad när Ulf Wakenius konsert på Katalin börjar svänga först i extranumret.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De skvallrar hur som helst om att svenske Ulf Wakenius har gjort intryck långt utanför Sveriges gränser. Och kanske behöver han fans som lyfter fram honom, eftersom han själv inte gör så mycket väsen av sig. På Katalin är han klädd i en sliten keps och helsvart föga uppseendeväckande klädsel. Mellansnacken består mest av att han presenterar låttitlar.
Genom musiken rullar han däremot ut stora och små ljudmattor, med stundtals riktigt färgglada kontraster. Musikaliskt arbetar han mycket med finpetande nivåjonglerande, men ibland blommar musiken ut i riktigt ruffiga små urladdningar. Som i sammanhanget blir uppförstorat effektfulla. Den akustiska delen i mitten är talande, där han på någon sekund växlar mellan meditativt vindlande till högljudd rock och flera i den ganska fåtaliga publiken rycker till.
På senaste albumet Love is real tolkar Wakenius låtar av Esbjörn Svensson. Ytligt sett är de två artisterna nästan som natt och dag. Esbjörn Svensson döper sina låtar till fantasieggande saker som When God Created The Coffebreak. Ulf Wakenius berättar att han skrev en låt i Toronto två på eftermiddagen och kallar den Toronto 2 pm.
De har dock ett respektlöst sätt att närma sig jazzen som liknar varandra. Med skillnaden att Ulf Wakenius håller sin musik klassiskt renare och enklare i all sin komplexitet. Något han på Katalin mästerligt drar till sin spets. För mig känns det lite frustrerande när Wakenius släpper sina egna och medmusikernas strama tyglar och det känns som att konserten börjar svänga på allvar först i extranumret.
Ulf Wakenius
Katalin, Uppsala, torsdag
Katalin, Uppsala, torsdag