Sprakande Smith

När spelningen är slut och folk strömmar ut i sommarnatten syns en undangömd rullator under ena läktaren. Det var nära att jag behövde den. Men verkligen inte Patti Smith, 60 år.
Efter att ha gett ett kanske lite bekvämt, fast inte alls oinspirerat framträdande - det såg i synnerhet Gloria till som avrundade ordinarie set - var det faktiskt lite oväntat att extranumren så till den omilda grad lockade fram djävulen i Patti Smith. Eller så var det bara den infamösa, tydligen inte alls utslitna frasen som öppnar och stänger just Gloria: "Jesus died for somebodys sins/ but not mine."

Jag vet inte, men om inte annat var den innerligt framförda Lou Reed-covern Perfect day, presenterad som en hyllning till staden Stockholm, så ljuv så ljuv och så underbart kontrasterad mot den taggtrådstuggande Rock'n'roll nigger som slutligen lustmördade konserten med sin oförställda frenesi. Mot slutet blir det så elektriskt att Smith kräver in en egen gitarr och tar sig svajande upp på trumpodiet (en av vakterna vid sidan av scenen ser skraj ut för en sekund eller tre) för att gnida loss ordentligt. Som avrundning ställer hon sig sedan på scenkanten och sliter av ett par strängar i pur förtjusning.

En helt annan, också njutbar, men kanske inte lika skönt sandpapprigt engagerande Patti Smith uppträdde som sagt tidigare på kvällen. Där minns man helst den böljande versionen av Are you experienced? och en vansinnigt underhållande monolog om hur hon irrade sig fram till Strindbergmuseet för att upptäcka att det var stängt på måndagar och sedan kliva in på Strindbergkaféet och hamna "i ett inferno". Andra spår från aktuella coverskivan Twelve är lite mindre upphetsande liksom gamla dängan Because the night som bara känns ... fel.

Det gör egentligen också hennes ganska egensinniga, men intressanta version av Nirvanas Smells like teen spirit. Kanske betyder det något att merparten av publiken inte har åldern inne. Eller snarare att åldern var förbi när det begav sig, så att säga.
Men om det var något som än en gång bevisades på Cirkus 18 juni 2007 var det att ålder är något högst subjektivt, kanske rentav oviktigt.

Patti Smith, snart 61 år, bryr sig inte i alla fall. Men jag gör det. Gammal är frälst.

Sprakande Smith

Patti Smith kan alltjämt jämföras med en elektrisk storm, tycker Jonas Kihlander.