StÄende ovationer för Maria Verbaite
Giresta kyrka har just firat minnet av Äterinvigningen för 20 Är sedan. Musikstiftelsen tillkom samtidigt. NÀr man bestÀmde sig för att lÄta vÀletablerade artister och unga, lovande musiker och sÄngare vÀxelvis stÄ för konserterna valde man ett koncept som blev mycket lyckat.
Foto: Patrik Lundin/Arkiv
Det hĂ€r Ă€r en recension. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Maria Verbaite hade valt att öppna sitt program med Preludium och Fuga i b-moll, frÄn Bachs Das Wohltemperierte Klavier I. Eftersom hon vid sina tidigare framtrÀdanden ofta hÄllit sig till den virtuosa repertoaren var det intressant att höra hennes tolkning i denna genre. Med stor precision, i ett stramt och flödigt preludium och en tydlig fuga spelade hon denna komposition med god kÀnsla för valörerna. Schuberts Impromptu i Gess-dur förde oss sedan in i den romantiska repertoaren. En klar och tydlig melodistÀmma togs fram över det mumlande ackompanjemanget.
I Rachmaninovs Moments Musicaux op. 16, nr 3 och 4 Ă€r det dynamiken som dominerar utspelet. Speciellt i det andra stycket, nr 4, sĂ€tts pianisten pĂ„ svĂ„ra prov, galant avklarade av Maria Verbaite. Rent tekniskt tycks hon i stort sett helt befriad frĂ„n tecken pĂ„ svĂ„righeter. Ănnu mer tydligt blev detta i Liszts Ungerska rapsodi nr 12, musik som kan lĂ„ta enkel men Ă€r ohyggligt svĂ„rbemĂ€strad.
Det kÀndes vilsamt att efter paus fÄ njuta av tre Lyriska stycken av Grieg, Ensom vandrer, Arietta och Trolltog. à tminstone de tvÄ första Àr lugna, det tredje dÀremot ganska vilt, som det anstÄr troll som tÄgar fram över fjÀllet eller genom skogen. à terigen blev det virtuost spelat av Maria Verbaite. I Liszts version av en av Paganinis etyder, den vÀlkÀnda La Campanella, gick det kanske lite för snabbt för att bli riktigt njutbart.
I Debussys Suite Pour le Piano har Maria Verbaite funnit ett verk som mÄste vara en stor utmaning för en ung musiker. Sju Är tog det kompositören att fullborda sviten och mÄnga influenser har observerats, men framför allt fullbordade han genom detta verk sin egen stil. De tvÄ yttersatserna Àr tekniskt mycket avancerade och Maria Verbaite klarade utmaningarna med glans. Mellansatsen Sarabande spelades med fin kÀnsla för de impressionistiska kvaliteterna i musiken.
Balakirev Àr inte sÄ kÀnd bland ryska tonsÀttare men han var samtida med t.ex. Glinka och Mussorgsky. Hans mest kÀnda tonsÀttning Àr just den orientaliska fantasin Islamey som Maria Verbaite tagit upp pÄ sin repertoar. à terigen har hon valt ett av dessa oerhört svÄra stycken som hon Àn sÄ lÀnge kanske spelar mest för att trÀna sin tekniska briljans. HÀr finns sÀkert mer att hÀmta nÀr det gÀller tolkningen av de olika avsnitten.
Den fullsatta kyrkan belönade Maria Verbaites prestationer med stÄende ovationer som resulterade i ett extranummer, sista satsen, Alla Turca, i en sonat av Mozart. Kanske fÄr vi en dag rÀkna in ocksÄ Maria Verbaite i gruppen Girestastipendiater som nÄtt vÀrldsrykte!