Efter åtta album på åtta år, det folkliga genomslaget i "Så mycket bättre" och slutligen en sågning i pressen efter sin spelning på Storsjöyran 2014 tröttnade Miss Li på sig själv som artist och tog två års välbehövlig paus. När hon nu genomför sin första turné sedan dess verkar hon ha fått tillbaka gnistan, så till den grad att hon ramlade i älven under en konsert i Skellefteå häromdagen.
Riktigt lika vilt gick det inte till på Parksnäckan på torsdagen – hon berättade att hon denna gång lovat sin mamma att inte klättra upp på pianot – men den röda hatten åkte av och hon headbangade, liggdansade och dirigerade allsång om vartannat. Miss Li är definitivt en artist som gör sig bäst live.
Under sin paus från strålkastarna arbetade hon som låtskrivare åt andra, och har bland annat bidragit med matierial till Rihanna. Detta märks även i hennes egen nyskrivna musik, där hon flirtar vilt med den modernaste r’n’b-popen, vilket ligger långt från hennes tidigare blommiga pianoretro och cabaretmusik. Lägg där till schlagertappningen av Magnus Ugglas ”Första gången” och Amy Winehouse-doftande ”Forever drunk” och det blev väl många och tvära kast mellan genrerna. Framför allt var det synd på det skickliga bandet när elektroniska bakgrundsspår överröstade i låtar som ”Bonfire” och "Aqualung”. Särskilt som man precis befunnit sig i rysande gåshudsstämning under Pugh Rogefeldts ”Här kommer natten”, och minst av allt vill höra förinspelade körer. Jag hade hellre sett att låtmaterialet anpassats efter bandsättningen.
Men det fanns också flera fina höjdpunkter. ”Spaceship”, en låt som lämnade mig ganska oberörd på skiva, lät här som just ett lyftande rymdskepp. Arrangemanget var ursnyggt med luftigt suggestiva verser och en explosion i refrängen med körsång och blås. Senast släppta låten ”Love Hurts”, enligt artisten ett långt PMS-utbrott, var Miss Li när hon är som bäst: innerlig och gränslös. Att den var inte så lite Joplin-inspirerad gjorde inte saken sämre. Förvånande nog var också den ganska banala ”Oh boy”, från första albumet, ett av kvällens guldkorn – trallpianot hade blivit en lågmäld och känslosam ballad och en välkommen andningspaus.
Det som framför allt utmärker Miss Li är att hon ger sin publik precis allt. Energin tycktes outsläcklig, hon sjöng som om det inte fanns en spelning också i morgon (hur håller rösten hela sommaren?) och berättade att hon uppskattar och verkligen inte tar för givet att folk kommer på hennes konserter. Hatten av för det.