Stark samisk brygd

Inledningsvis blir jag lite ställd av Mari Boines musik, när jag hör henne live i Uppsala för första gången. Inte av Boine själv, hennes röst har en liksom självklar integritet och lyskraft, utan av femmannabandets mix av etnoinfluenser, dansrytmer och minimalism, i långsamt böljande sjok.
Det är rullande pukspel och ganska elementära klangfraser som upprepas och varieras, påminnande om vad man i Sverige på 70-talet kallade flumprogg, med grupper som t ex Arbete och fritid. Och ett instrumentalnummer utan Boine har i mina öron likheter med tidiga Pink Floyd.

Det är musik där stämningar och suggestion går före de enskilda insatserna. Också när något enskilt instrument träder fram så handlar det mer om att understryka den suggestiva helheten. Boines musik lämnar knappast utrymme för solovirtuoseri (ett undantag är Svein Schultz rytmiskt intensiva soloinpass på elbasen).
Men efter en stund är det nästan omöjligt att inte drabbas av den hypnotiska kraften i denna märkliga ljudmatta, där moderna instrument blandas med traditionella folkmusikinstrument från olika delar av världen. Inte minst handlar det om skiftningarna i intensitet, där musiken stundtals blir en kokande kollektiv gryta.

Och så har vi Boine själv, med en mäktig stämma som också kan vara hudlös, naken och vädjande, i kärlekssånger på samiska och vad som låter som ålderdomliga hymner. Hon lär vara uppvuxen inte bara med det samiska arvet utan också bönesånger i gammal högkyrklig tradition, och det tycker man sig höra i hennes sång.
Hon använder rösten som ett instrument, och när hon emellanåt frigör sig genom att fara upp i högtonsregistret med kraftig och genomträngande klang låter hennes röst uråldrig, som något lockropsinstrument från fjällvidderna. Mari Boines röst är ett landskap i sig.

Intrycket blir kanske starkast i stunder då hon ackompanjeras av något enstaka instrument, som när hennes gitarrist följer henne med en sparsam tonfigur i kvällens enda sång som inte är på samiska, en "kärlekssång för en trilobit" med engelsk text.
Men också när hela gruppen beledsagar henne t ex i en jojk från ryska sametrakter, eller en sång som anknyter till samelegender om en bättre värld under jorden, drabbas man av kraften i denna legering av sametradition och vad som i brist på bättre kan kallas world music.
Och när konserten på Katalin är slut, efter ett enda långt spelsätt, vill man höra mer.

Stark samisk brygd

Norsksamiska sångerskan Mari Boine som i tisdags framträdde i Uppsala har en hypnotisk kvalitet i sin märkliga legering av samisk jojk och world music som är svår att värja sig emot.