Stiftelsen - ett rart fenomen

Robert Pettersson, Takidas och Stiftelsens frontman, stod för fjolårets överlägset mest förvirrande citat när han menade att det var mycket mer ”naket att sjunga på svenska”, att man då ”inte kan gömma sig bakom coola engelska fraser”. Med tanke på Stiftelsens lyrik, och det rabalder som uppstod när albumet släpptes, kunde man snarare tro att Pettersson fått för sig att han sjunger på esperanto – annars borde han tänkt efter mer än en gång innan han och bandkamraterna obekymrat offentliggjorde de famösa textraderna om att inte få ”doppa veken” och tvingas ”tälta” när kvällens ragg visat sig kallsinnigt.

På ett utsålt Katalin finns det emellertid inga betänkligheter från publiken, som villigt låter sig lägras så fort bandet bestiger scenen prick klockan 20 och drar av Du är ju allting. Och det är den här spänningen, eller snarare avgrunden, mellan ett gäng spelkåta barndomskamraters bekymmerslösa inställning till musiken och orden och allvarsamma kritikers upplevda ansvarskänsla och goda smak som är så intressant med fenomenet Stiftelsen.

Det är något rart över det hela. Scenupplevelsen är ganska egendomlig där Pettersson inte oväntat är den som rör sig som en rockstjärna medan de andra känns väldigt mycket ... tja, after ski. Men gitarristen Micke Erikssons blossande ansträngda men lyckliga ansiktsuttryck vittnar om att han verkligen lever drömmen, och det går inte annat än att känna med honom.

Skalar man av utdragna bandpresentationer, en massa tjat om ”vilket drag på en torsdag” och några av de mer utfyllnadsaktiga spåren från debuten står man ändå där med den där rara känslan relativt intakt. Stiftelsen är ett slags seger för den opretentiösa musiken.

Fast självklart håller inte bandet för en helkväll med bara ett album i bagaget och bristande spelvana, och när både doppa veken-låten (”En del blev upprörda, vi tycker bara den är kul”) och svensktoppsvältaren Vart jag än går passerat revy är det en rätt sömnig kväll. Det mest dramatiska som sker är när damen intill mig försöker att ändra kamerainställningarna i sin mobil med samma hand som hon håller en skvimpig öl.