Stillsamt och svalt

Jag vet inte hur många det är som sörjer bandet Granada, där Anna Järvinen en gång slösade med sin talang, men jag tillhör inte den skaran. Om det nu ens finns någon skara.

Däremot är medieföljet nu när hon solodebuterat stort - och kraftfullt välvilligt. Jag har inga problem att kapprusta för hyllade albumet Jag fick feeling, även om lansen kanske dras lite långt när bland annat Astral weeks hystas in som jämbördig referenspunkt. Andra har nöjt sig med att kalla plattan för den bästa svenska debuten sedan Håkan Hellströms. Kanske på grund av att vissa beröringspunkter finns där, som att Mattias Glavå är producent. Kanske för att uttrycket känns så pass direkt och otvunget. Kanske lite mindre för att hennes låt Götgatan är så evinnerligt bra, eftersom det är Dungenmusiker som får den så härligt vildvuxen. Hennes skimrande röst trotsar förstås också vidare liknelser.

Men det duger inte riktigt åt Uppsala. Antingen är folk i allmänhet rätt panka just nu, eller så fick det regntunga, råa och kuststadsgråa vädret folk att stanna hemma i stället för att bevittna en av årets mest omsusade kvinnliga artister i livetappning.

Det är därför inte direkt svårt att förstå att spelningen inte riktigt matchar albumhaussen. De korta pauserna mellan låtarna är så tysta att varenda viskning på scenen hörs, ingen i publiken verkar ens våga tänka på att röra på sig eller klirra med ett glas. Det känns mindre andäktigt, mer lite lätt pinsamt. En upptornande tystnad som en snöboll i nerförsbacke som bara växer och växer.

Anna Järvinen tar sikte mot en punkt snett ovanför den sittande publiken och verkar hämta inspiration från en egensmyckad horisont. Hon sjunger stundtals ljuvligt, men lika ofta känner man att uppmärksamheten lätt falnar.
Att spela den atmosfärkrävande Kom hem tidigt är inte någon bra idé, även Imperietlåten Höghus, låghus, dårhus känns lite för sval, som om det inte riktigt finns tillräckligt med syre i lokalen, vilket det ju finns gott om. I stället borde man börjat med att försöka jaga fatt den stämning som hela tiden var utom räckhåll med fler uptempo-nummer och till exempel inte sparat den extra ystra Leena till extranumren.

Anna Järvinen förtjänar mer. Mycket mer. Men ett fint album gör automatiskt ingen spelning. I stället kändes tisdagskvällen lite sorglig, både till inramning och utförande.

Stillsamt och svalt

Årets mest hyllade popdebutant föll inte Jonas Kihlander på läppen. Inte så många andra heller.