Stockholm jazzade under stjänspäckad kväll
Efter att fredagen inletts av en gubbrockande Tommy Körberg, intogs festivalens stora scen av stjärnspäckade San Francisco Jazz Collective, som imponerade med bländande teknik och säkert samspel.
Stockholm Jazz festival. Patti Smith på stora scenen under fredagskvällen.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kontrasten när Musicmusicmusic äntrade den mindre Nya scenen strax därpå, kunde inte ha varit större. I jämförelse med de amerikanska kollegornas strama och polerade jazzimage, strålade Göteborgstrion av pur spelglädje. Inte minst pianisten Fabian Kallerdahl, med sina härligt barnsliga maner, bidrar till bandets enorma charm. Hans naiva lattjande med en analog synth blir en härlig krydda i det organiska sound som annars kännetecknar pianotrion som sättning. Tekniken är dock på intet sätt bristande: gruppens gemensamma utspel och accenter är imponerande tajta, och Josef Kallerdahls trumspel rikt och nyanserat.
Att förlägga Nils Petter Molvær och hans långsamma ljudmattor till festivalens stora scen kan ses som vågat, men den norska gruppen med tyngpunkt på elektronik gjorde sig bra där den svepte in området i trumpetbrus och syntetiska glitchljud. Spännande är inte minst Molvær själv och hans experimentella spel, som vidgar ramarna för vad jazztrumpeten ska vara och göra. Det som kommer ur hans klockstycke är lika ofta brus och tjatter som toner, och när han väl ger sig på melodiskt spel ligger klangen ibland närmare träblås, ofta med en orientalisk touch.
Med samplingar, loopar och effekter som redskap genererar gruppen kolossala ljudkonstruktioner som sakta får fart och byggs på, för att senare plötsligt upphöra. Och kanske behövdes i själva verket den stora scenens fysiska utrymme såväl som dess ljudkapacitet för att husera Molværs monumentala skapelser. Det finlir och den följsamhet som kännetecknar många av festivalens akter syns inte till här, men att låta sig köras över av det ljudmaskineri som är Nils Petter Molvær group, är också en högst behaglig upplevelse.
Kvällens största namn Patti Smith var onekligen en främmande fågel på en festival som trots förnyelse fortfarande domineras av jazz. I stället för teknisk perfektion kom hon med karisma, energi och en inbjudande 70-talsanda. Inte minst hennes eget klarinettspel hörde väl snarast till kategorin "hellre än bra", men även i denna imperfektion finns en stor kraft att hämta.
Om Smiths musik alltid handlat om rockpoesi, var betoningen på det poetiska tung vid fredagens konsert. Ljudvolymen var försiktig, och vad man då tappade i rå intensitet kompenserades av en för en rockspelning sällsynt tydlig ljudbild. Mycket utrymme lämnades alltså åt klangliga nyanser, som i tolkningen av Hendrix-klassikern Are you experienced?, men framför allt var det såklart Smiths röst som vann på luftigheten i soundet. För trots hennes ålder finns rösten och karisman där; Smiths pratiga sång och sjungande prat möts på halva vägen, och allt som lämnar hennes strupe blir till recitation.
Ibland är orden beatpoetiskt enkla, ibland dunkla med klang av Rimbaud och den franska 1800-talspoesin. Men ett är i alla fall klart: på en festival som domineras av stumma instrumentalensembler finns en grogrund för Smiths slagord, ekande genom stockholmsnatten.