Senast jag såg Magnus Lindberg spelade han med band och jag tyckte att det var bäst så eftersom bandrocken dränkte en del av hans mest nakna och närgångna texter.
När han ensam tar upp gitarren några minuter före utsatt tid och inleder med låten En lycklig man i Katalins pub känns det ännu mer rätt. Visserligen ersätter pubsorlet delvis orkesterns döljande funktion, men det handlar mer om att krogmiljön klär Magnus Lindberg och hans musik.
Det är en plats för flyktig lycka, dränkta sorger och ensamma män i baren med botande glas whisky i vänsterhanden. Lindberg verkar trivas också och störs inte av att bara ungefär hälften av besökarna är där för honom och lyssnar uppmärksamt medan hälften råkar vara där och ignorerar konserten.
Det finns artister med texter som briljerar med komplexitet och litterära utsmyckningar, som Nick Caves, Lars Winnerbäcks och Bob Dylans. Sedan finns det sådana som träffar rätt genom en elegant enkelhet, som Bob Marleys, Johnny Cashs och ibland Magnus Lindbergs. De sistnämnda kan växla mellan perfekt och banalt beroende på sammanhanget.
När Magnus Lindberg själv framför sin musik växlar han mellan fullständigt lysande partier och hjärtskärande fumlighet. Men det händer mer och mer sällan. Han har blivit klarare de senaste åren. Någon slags återhämtning från de hårda åren. Dåligt blir det egentligen bara när det är för mörkt för att han ska kunna läsa texterna och får avbryta mitt i en låt. Men där ligger väl ansvaret snarare på den som inte sköter ljuset.
Det märkliga med Magnus Lindberg är också att de banala stunderna och de stora stunderna ofta sammanfaller. Som när han på Katalin med en ovanligt raspig och skör röst sjunger om hur han vill ha någon att dansa med men förblir ensam och delvis överröstad i krogvimlet. Det är främst då han framkallar rysningar.