Historien känns igen. En superduktig musiker har spelat med flera av de stora och försöker sig en bit in i musiklivet på en solokarriär. Materialet håller inte för att det ska bli något stort, men namnen han samarbetat med räcker för att halvstora spelställen ska boka honom och publiken sluta upp.
Bernard Fowler har bakgrundssjungit med Rolling Stones och ett gäng andra stora namn. Hans hittills enda soloskiva Friends with privileges är en sömnig historia och utan Rolling Stones på CV:t skulle de ungefär 50 personerna i Uppsalapubliken antagligen ha varit noll.
Det hindrar inte att det blir en hyfsat underhållande kväll. Bernard Fowler har lärt av några av de bästa och vet hur man roar en soultörstande publik. I det här fallet innebär det att ösa rockattityd över åskådarna, skoja lite och framförallt att omge sig av ett gäng svenska musiker, som han visserligen bara hunnit repa med i åtta timmar, men som drar igång ett funkigt groove med vänsterhanden. Stefan Sandberg, Matti Ollikainen, Stefan Bellnäs och Chris Montgomery gör ett jättejobb och får faktiskt delar ur Fowlers solomaterial att svänga riktigt bra, som låten Pop that thang.
Att kvällens huvudperson har en bra röst är meritlistan mer eller mindre ett bevis för. Men bra behöver inte betyda intressant. Det kan också betyda perfekt för att servera smörpassningar till mer egensinniga sångare men ganska ihålig när den står själv.