Svänget i huvudrollen

Anders Widmarks fötter dunkar som hjärtslag i scengolvet. Över det för hans pianospel och Sara Isakssons sång en vindlande, rytmisk dialog med varandra. Den tydligt markerade pulsen blir konsertens röda tråd. Även om den i långa stunder överröstas av de andra musikerna och Uppsalapianistens egna spel så finns den hela tiden där.

Musiken är en blandform som är svår att definiera. Som ett musikaliskt Treriksröse rör den sig mellan storslagen schlager, gospel och jazz, oftast med så fina överlappningar att de knappt märks. Med Anders Widmark, som har såväl gamla svenska psalmer som Bob Marley på sin repertoar, vid rodret känns genreglidningarna både självklara och trygga.

Även Sara Isakssons röst känns lika stor i vilket sammanhang hon än sjunger i. Här passar den tveklöst, fast inte för bra. Små glidningar som ger ett spännande osäkerhetsmoment ligger hela tiden och lurar i musikkulisserna.

Många sångerskor sjunger jazz just så som jazz förväntas låta, som jazzstandards har gjort i en evighet. Speciellt de som i vanliga fall sjunger annat. Det blir förutom i undantagsfall ganska trist. Sara Isaksson gör tvärtom. Tänjer gränserna i Anders Widmarks låtar som gamla söndertorkade gummiband.

Tillåts också göra det, för att Widmark själv trots sin stora skicklighet, eller kanske tack vare den, inte är en pianist som hela tiden måste stå i centrum. Då och då gör han soloutflykter, men aldrig så långa eller utstickande att Isaksson eller de andra musikerna hamnar i skymundan. Inte heller så att svänget, som har den oomtvistliga huvudrollen, någonsin blir lidande.

Svänget i huvudrollen

Trots, eller kanske tack vare, sin stora skicklighet är Anders Widmark en pianist som inte måste stå i centrum, skriver Andreas Jakobsson.