Svängigt och skönklingande

Gästartister vid Orphei Drängars årliga Serenad var denna gång Svenska Lyxorkestern, bland annat husband för Björn Skifs, och Margareta Bengtson, tidigare del i en annan institution i stämsång, the Real Group, men numera igång med att skapa sig en solokarriär som jazzsångerska. Kvällen bjöd på en blandning av sångnummer från renässansen till Povel Ramel och modernt japanskt tonmåleri.

Det första som mötte publiken, och det redan i trapphuset, var Svenska Lyxorkestern som gav underhållning i folkviseton, varefter orkestern vägledde sina lyssnare in i universitetsaulan. Själva konserten inleddes därefter av OD med flera renässansstycken där dock Folke Alin inte alltid kunde hålla ihop kören i det relativt höga tempot hos det inledande körstycket av Adrian Willaert (1490-1562). Med Som stjärnan uppå himmelen så klar blev Margareta Bengtson introducerad för kvällen, där hennes kristallklara röst vackert tycktes sväva ovan OD:s djupare röstklanger. Och tillsammans med Lyxorkestern framfördes därpå Povel Ramels Den sista jäntan, där orkesterns stilsäkra musikaliska leverering fick samarbetet mellan Bengtson och Lyxorkestern att tyckas som något från början givet.

Nationalromantik och serenad till kvinnan på estniska följde därefter, Kolm mul oli kaunist sõna, med elegant flöjtspel av Janne Bengtson, som tidvis berörde mer än själva sången. Något höjd konstnärlig ambition lyste igenom i Tôru Takemitsus (1930-1996) Vocalise II ur Wind Horse. Inspirerad som Takemitsu var av en afrikansk vaggvisa, fann man för kvällen även en referens till serenadtraditionens godnattsång, farvälet till den tillbedda sköna, här dock placerat mitt i programmet.
Kvällens överraskning var hur Margareta Bengtson visade att hon musikaliskt har flera strängar på sin lyra -bokstavligen- då hon ackompanjerade OD på harpa under Kung Heimer och Aslög. Hon gav även prov på en närmast ekvilibristisk uppvisning i tonsäkerhet och röstkontroll i There Will Never Be Another You, ett nummer där enbart Lyxorkestern och Bengtson medverkade och som även om de hade lite svårt att hitta varandra inledningsvis, ändå ledde fram till en skön duett mellan flöjt och röst. Helt klart en av kvällens höjdpunkter.

Lyxorkestern visade i sitt solonummer upp lustfylld musikalitet, medan en förtätad stämning och Bengtsons sammetslena röst hördes i Thore Ehrlings En månskenspromenad. Kvällen avrundades med Bluesette, vilket också visade upp det mest lyckosamma samspelet mellan de medverkande där resultatet var både svängigt och skönklingande.
OD:s välvårdade sångideal genomsyrade hela kvällen, både enskilt och i ackompanjerande roll. Vackert, utan att bli överdrivet sentimentalt, men också väldigt lättflyktigt. Förväntningar om skönsång infriades, men få överraskningar gavs musikaliskt. Ett visst intresse väcktes i alla fall hos mig om att åter se Margareta Bengtson och Svenska Lyxorkestern i samarbete, men tonerna av denna kväll lär vara snart bortglömda bland andra mer spännande musikaliska upptäckter.

Svängigt och skönklingande

Vackert, utan att bli överdrivet sentimentalt, men också väldigt lättflyktigt, skriver Katarina Glantz.