Det finns ett antal jazzsångare i Sverige som håller en någorlunda jämn klass med Rigmor Gustafsson, men ingen av dem är i närheten av hennes coolhet. Den här kvällen behöver hon bara komma in på scenen, ta några halvdanssteg och sjunga ett par strofer innan publiken har klart för sig att ingen kommer att matcha hennes jazzkarisma den här våren heller.
Då är ändå inledningen lugn. Konserten stegras sedan med en småskruvad Still crazy after all this years och en vild Fancy Nancy. Och det är i de snabbare låtarna Rigmor Gustafsson är som mest cool. Som om hon stod i tornadons öga låter hon bara sången virvla med i musikstormarna.
Det är stormar som Radio String Quartet Vienna lätt rör upp fast de jazzsammanhanget till trots fortfarande mest är en klassisk stråkkvartett och gärna rör sig i ett vaggigt renässanstempo. Ibland drar det åt stämningsspäckad klezmer i stil med Kroke. Att ha stråkar som komp passar mestadels sångerskan bra. Det låter sången dominera och inte trängas undan av trumpetsolon eller stångas med trummor. Men lite för ofta blir det även strukturlöst och svårt att få grepp om.
Även mellansnacken är avslappnade, fast på ett helt annat vis. I stället för snyggt bemästrande känns det som att hon inte anstränger sig. De odramatiska låtpresentationerna och alla "kul att vara här" drar ned stämningen onödigt mycket.
I ett av de bättre, ett spontant, berättar hon att hennes bror anser jazz vara en musik där alla musiker spelar på olika låtar samtidigt. Den här konserten innehåller några partier där man kan förstå vad han menar. De urladdningarna är kvällens höjdpunkter, tillsammans med stunderna då de tystnar och Rigmor Gustafssons sång studsar runt och river hål i den andaktiga Katalinluften.