Symbiotiskt samspel inför uppeldad publik
Mötet mellan Ale möller band och Gävle symfoniorkester på Konserthuset bjöd på ett nära musikaliskt samarbete som glödde, tycker Katarina Glanz.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det som uppstod på fredagskvällen var framförallt något uppriktigt känt och förmedlat, där dirigenten Hans Ek uppvisade en fin förmåga att läsa av dessa månginstrumentalister i vändning efter vändning och låta Gävle Symfoniorkester både lyfta deras musik och samtidigt få orkestern själv att lysa.
Sammansättningen av programmet var lyckad: omväxlande i både tonspråk och stämningar. Inledningen i grekiska tongångar gav också försmak om spännvidden hos deras skilda musikstilar som fortsättningsvis präglade programmet. I det följande kunde Sebastien Dubé riva loss ett ståbassolo som tog lyssnaren in i det musikaliska okända, medan dirigenten Hans Ek snällt väntade in tecken att åter kunna få låta orkestermusikerna komma till tals. Gensvaret var också direkt från publiken, medan orkestern och bandet samspelt byggde upp mot ett extatiskt slut.
Följande övergång i ett långsammare tempo och senegalisk sång grep tag i ett snyggt arrangemang rikt på spännande ljudtexturer. Skålhallingar och polskan Nymånen å andra sidan blev till dialoger ledda av den skicklige spelmannen Magnus Stinnerbom: först konverserandes med blåssektionen för att i Nymånen språka med samtliga stråkinstrumentalister. Från en stråktradition till nästa tog senegaliske Mamadou Sene publiken på ensträngat instrument. Övriga musiker hoppade snart på och imiterade samma enkla tonformel, och med adderandet av blåssektion och Rafael Sida Huizars drivande slagverk fick man till ett rejält skönt gung.
Andra avdelningen av konserten gav mer utrymme åt den klassiska repertoaren, nämligen Manuel de Fallas El amor brujo från 1915. Stycket som arrangerats för Ale Möller Band kunde kanske bäst sägas vara signerat både Falla, Möller och Ek. Resultatet blev spännande, med Maria Stellas trollbindande sång som ett njutningsfullt inslag. Samtidigt lös Ale Möller Band ibland så starkt att de väl så skickliga musikerna i symfoniorkestern ändå hamnade i skuggan. Av detta framstod samarbetet som mest lyckat då orkesterns gav stöd åt Möller med vänner i den avslutande smältdegel av musik från olika traditioner som serverades efter Falla. Med ett glädjerop från bandet och publiken landade musikerna i programmets slutstycke Viksta-Lasses Eklundapolska, svängig lett av Ale Möller på munspel.
Under Hans Eks excellenta ledning kom konserten att kännetecknas av kommunikation, det nära symbiotiska samspelet mellan två skilda musikergrupper ur vilket något nytt uppstod, en ny enhet där upptäckarglädje inför musiken stod i centrum, men också samtalet med publiken och dess delaktighet i upplevelsen i nuet. Resultatet: ett musikaliskt samarbete som glöder!
Gävle symfoniorkester och Ale Möller Band
Konserthuset, Uppsala, fredag
Konserthuset, Uppsala, fredag