Tango i högsta klass

"Världens bästa tangoorkester" står det i Konserthusets silverglänsande program. Ett aningen övermodigt påstående kan man tycka. Och eftersom jag inte sett alla tangoorkestarar i världen är det omöjligt att svara på om det är sant eller inte.
De sex herrarna i svarta kostymer behandlar i alla fall tangon med ett föredömligt handlag. Musiken spelas med obligatoriskt stor dramatik, kristallklara toner och både distinkt och flödande.

Sexteto Mayor bildades i början av 70-talet, slog igenom internationellt på 80-talet genom showen Tango Argentino. Många av originalmedlemmarna har bytts ut genom åren. I vissa fall i flera led. Den nuvarande pianisten är till exempel den fjärde i ordningen.
Om samma sak gällde ett gammalt rockband skulle det göra dem mindre intressanta. I det här fallet är det snarare tvärtom. Nytt blod ger mer vitalitet, även om violinisterna Mario Abramovich och Eduardo Walczak gör det bästa för att bevisa motsatsen. I Sexteto Mayor är det helheten mer än de individuella musikerna som står i fokus.

Musiken är tango av klassiskt mått, men musikerna rycker och sliter i den med en spelglad lekfullhet. Tonerna klättrar upp och faller ned över publiken, ibland som ett skimrande duggregn ibland som ett trummande skyfall. Det balanseras en hel del på gränsen till klassisk tango, men man kliver aldrig över den helt.
Ju längre konserten går ju mer visar musikerna upp av sin individuella skicklighet. Konserten stegrar långsamt i intensitet, kast mellan kontraster och fantasifulla utflykter. Låtarna av den legendariska kompositören Ástor Piazzolla mot slutet blir ett pärlband av höjdpunkter.
¨
Och glappet mellan publiken och artisterna som till en början känns avgrundsdjupt har mot slutet, egentligen endast genom vackert musicerande, krympts till ett minimum. En av världens bästa tangoorkestrar känns inte som en överdrift.

Tango i högsta klass

Om inte den bästa så åtminstone en av de bästa, tycker Andreas Jakobsson om tangoorkestern Sexteto Mayor.