I 20-talets Wien bildades den filosofiska gruppen Wienkretsen, som inspirerade av Wittgensteins bok Tractatus Logico-philosophicus grundade den logiska positivismen. Själva ansåg de att deras tolkning var mer eller mindre bokstavstrogen. Wittgenstein, som senare skulle vända sig starkt mot sina tidiga teorier höll inte med.
Enligt en anekdot blev besvikelsen massiv när den stora förebilden efter många års trugande dök upp och höll ett föredrag. Istället för att prata om sin filosofi läste han hinduistisk poesi för åhörarna.
Lite så måste Terry Rileys efterträdare känna det när Minimalismens fader tycker att de har missförstått hans verk In C och själv ägnar sig åt indiska ragor. I Terry Rileys fall är hans tjusning av indisk musik dock logisk. Ragorna är visserligen mer komplicerade än hans tidiga verk, men de har likartade repetitiva inslag och som han förklarat i intervjuer bjuder de in till mer improvisation än västerländsk konstmusik.
På konserten har han med sig tablaspelaren Talvin Singh, som smeker och bullrar fram rytm och jazzsaxofonisten George Brooks, som står för de grooviga inslagen. De tre musikerna har full kontroll på ragorna och förhåller sig lika fritt till grunderna som Terry Riley uppmuntrar andra att göra till hans kompositioner. Den svagaste länken är Rileys sång, som är fullt funktionsduglig men ligger långt efter de bästa indiska sångarna.
Efter pausen flyttas tyngdpunkten till den amerikanska musiktraditionen med jazz och blues som fyller ut de enkla blåritningarna Riley skapat som grund. Även en del indiska influenser smyger in, men Terry Rileys karaktär dominerar. Det är bara artister med massor av integritet och egensinne som kan skapa en helt egen genre och har Riley bestämt sig för att det är indiska ragor han ska syssla med är det garanterat meningslöst att försöka få tillbaka honom på andra spår. Men är det något 75-årsjubileet visar så är det att Terry Riley är bäst och bättre än alla andra på att spela sig själv.