Förutsättningarna var närmast osannolikt bra: den första riktiga varma sommarkvällen, därtill en klämdag, och de flesta hade också kramat i sig en och annan öl och roséskvätt innan draperiet föll och The Ark joggade ut på scenen för årets andra avskedskonsert.
Egentligen var det rena straffsparken. Fotbollslandskampen som pågick samtidigt hotade knappast. Men en straffspark ska exekveras, bolluslingen ska in i mål. Och Ola Salo & co tog för säkerhets skull i från tårna och levererade bredsidor som få andra svenska band kan matcha – från nykomponerade krutdurkar som Breaking up with god till pråliga paradnummer som Let your body decide. Och så vidare.
Det är faktiskt så att när tempot sjunker och bandet tar sig igenom sina lite mindre vilda sidor, särskilt Tell me this night is over vars känslighet rövas bort av det smålulliga sommarsorlet, så välkomnar man det. Någon gång ska man hämta andan också, eller bara se sig omkring och tänka "varför är det inte större spelningar oftare i Stadsparken?"
Ola Salo försätter inte särskilt många chanser att hålla längre mellansnack och sedvanliga brandtal. Men någon gång vid den elfte användningen av tilltalet Kära Uppsala börjar man skruva på sig. När han heller inte kan sluta tjata om "lärdomsstaden" och att alla är så smarta och akademiska tryter tålamodet lite. Eller så är det bara för att jag knappt bevistat en spelning med ett utsocknes band som inte tjafsat om detta.
Det blir lite jobbigt efter ett tag. Ungefär som för The Ark när de ständigt kallas för Ola Salo plus kompmusiker. Låt vara att ett visst mått av realitet spökar i deras fall. När Jepson flippar i väg ett plektrum är det knappt någon i publiken som rör ett finger, men ett svettstänk från Ola kan framkalla hänsynslös offervilja. Och när extranumren ska dras i gång och bandet kommer ut i guldkostymer är det förstås bara en i gruppen som bär upp ekiperingen med självklar pondus.
Men visst, jag kanske inte är ensam om att le brett när Salo plötsligt blandar in Focault i förspelet till It takes a fool to remain sane?
Att första extranumret är den småhemska, schlagerbefläckade The worrying kind gör inte så mycket. I varje fall inte efter att man avslutat med en genomfebrig Calleth you, cometh I vars allsång är bland det mest imponerande jag har hört en Uppsalapublik klämma ur sig. Ett stort ögonblick.
Så, tack – igen, The Ark.