Thomas Di Leva bäst med musik

Andreas Jakobsson föredrar när Thomas Di Leva klär sitt kärleksbudskap i musik.

- Jag vet att den här föreställningen var utannonserad som två gånger 45 minuter. Men jag lever i evigheten, säger Thomas Di Leva när delar av publiken måste gå för att hinna med ett tåg efter nästan tre timmar.

- Jag vet att den här föreställningen var utannonserad som två gånger 45 minuter. Men jag lever i evigheten, säger Thomas Di Leva när delar av publiken måste gå för att hinna med ett tåg efter nästan tre timmar.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Konsert2008-11-01 13:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många artister stannar i utvecklingen på äldre dar. Och trots att Thomas Di Leva säger sig leva i evigheten så har det inte gått att missa hur han gått från överraskande och nyskapande till att hitta en formel som han upprepar gång på gång.
Den formeln leder visserligen till betydligt bättre musik än för artister som Magnus Uggla och Per Gessle, men det är ändå de äldre alstren, av en vacklande och sökande Di Leva som är de mest intressanta. De han gjorde innan han hittade svaret på livets mening, som avslöjas redan i början av föreställningen: Att låta kärleken växa.
- Det här är ingen konsert, säger vapendragaren Fredrik Blank innan huvudrollsinnehavaren kliver in på scenen.

Skillnaden mellan en vanlig konsert med Thomas Di Leva och föreställningen Låt kärleken växa är att låtarna varvas med ovanligt långa mellansnack, som ibland liknar teatermonologer, ibland stå upp-komik, ibland predikningar. De rör allt mellan Universum och jord.
Det märks att Thomas Di Leva och teatermannen Peter Oskarsson (som varit med och komponerat showen) verkligen kämpat för att hitta saker som ska bryta av lite mot Di levas annars ganska helgjutna image, som när han skämtar om att alla skulle sova tryggt och lugnt med en varsin atombomb under sängen.

Bilden av Thomas Di leva blir lite mer nyanserad än på en vanlig konsert. Men i slutändan landar det ändå i det som publiken kommit för att uppleva. En allmoge-new age, som i stort sett alla kan ta till sig och sympatisera med.
När det gäller att komma närmare Thomas Di leva som person är frågestunden, där publiken får ställa vilka frågor de vill, mest givande. Man får veta att hans italienska förfäder sålde glass i Sverige, att han förhandlar om en teaterroll som Krishna och att hans favoritfärg för dagen är lila.

I perioder när allt prat om kärlek hotar att bli väl långrandigt blir musiken en svalkande oas. Och låtar som Miraklet, Vad är frihet? och Vem ska man tro på? föder hos mig ett sug efter en mer konventionell konsert. Thomas Di leva är trots allt bäst när han klär sitt kärleksbudskap i dräkter av ljuv musik.
Thomas Di Leva
Reginateatern, Uppsala, fredag