Enligt Wikipedia är Kalle Moreaus och Bengan Janson landets bäst betalda spelmän vilket förmodligen stämmer. Det beror antagligen främst på att de ställer upp i för en folkmusikduo ovanliga sammanhang, på Kalle Moreaus tajming när han skämtar och att de helt enkelt har hittat något som går hem i stugorna trots att det kanske inte borde göra det.
Under 1900-talet gick den svenska folkmusiken från att vara Djävulens lockbete som fördömdes av kyrkan till att anses som något töntigt som diggas av folk som gillar att klä sig i knätofsar eller mögla bort i tråkiga konsertsalar.
Kalle och Bengan har fattat att det inte behöver vara så. Inte om man ramar in showen på ett festligt och opretentiöst sätt. Många svenska folkmusiker har fastnat i ett sövande pedagogikmani där varje låts hela ursprung och tillkomsthistoria ska redovisas hur ointressant den än är. Kalle och Bengan drar en rolig historia istället.
På Katalin tillägnar de Hasse och Tages kärnkraftslåt Studsviksvalsen till Maud Olofsson och skojar med publiken, om sig själva och varandra. När Kalle och Bengan spelar folkmusik så gör de den till folkmusik igen. De kan också konsten att variera sitt program och förstår att en publik som gillar att lyssna på endast fiolgnid i två timmar bara består av de mest inbitna entusiasterna och sällan blir så stor som den på Katalin.
På den här turnépremiären blandar de folkmusiken med tango, jazz och lustiga visor. De spelar ett fåtal bekanta sånger som leder till allsång, men mest består konserten med titeln En marginell show av just smala låtar som oftast hamnat i marginalen. En del av en slump, andra för att de är bagateller. Tillsammans med två klena sångröster blir det en show som skulle ha svårt att hävda sig i konkurrensen utan spelmännens goda rykte och en lagom folklig förpackning.