Timo på gott humör
Timo Räisänen är på oförskämt gott humör. Han och bandet har precis överlevt en valborgsspelning i Fagersta och en "sossefest" i Norrköping på 1 maj.
Foto: Rolf Hamilton
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fast den samlade kritikerligan är nog ändå rätt överens om att han inte är en helt kass scenpersonlighet. Huruvida han har material som matchar den ystra, genuint spelglada uppenbarelse som han så frikostigt gödslar landets rockklubbar med är enligt mig en annan sak. Den dagen Timo Räisänen klämmer till med ett album där alla spår golvar ? tja, den dagen.
Första halvan av spelningen lever rätt mycket på Timos utstrålning i väntan på hitkarusellen, för det torde inte vara exempelvis sega Carry me home som folk tagit sig dit för. Och allvarligt talat, det är inte nödvändigt att snärja in sig i förvirrade, lite väl förment "charmiga" utläggningar som inte leder någonstans efter varje låt. Ska vi säga var tredje i stället?
När det väl vänder gör det så med besked. Let's kill ourselves a son kan sätta fyr på vilken torr konsertbesökare som helst och trots att det definitiva fyrverkeriet går om intet via Join the riot, som de själva tyckt låtit gubbrockig tidigare, men som nu bara är tam i allmänhet, är det inget större fel på stämningen trots de ideliga snackavbrotten.
Det är den Timo man slutligen ser och hör i monumentala My valentine som gör att spagaten är nära. Han växer några decimeter, liksom Katalin känns större och större, publiken verkar föröka sig och jag tänker muterade tankar i stil med att han är som en svensk indievariant av Foo Fighters Dave Grohl, som inte heller direkt hatar att spela live och vara älskad rockstjärna: låten bara växer och växer tills man känner sig som en del av en stor arenarockklump där allas knytnävar mot skyn blir till en.
Det är inte "charmigt" eller sådär vingligt och rusigt Göteborgspoppigt. Det är massivt och majestätiskt, värdigt en nykrönt livekonung.
Mer sånt tack.