Det var heltjeckiskt på programmet i söndagens kammarmusikkonsert i konserthuset, med rytmer, temperament och starka känsloutbrott. Bengt Forsberg inledde ensam vid flygeln med tre lyriska stycken av Josef Suk. Liksom i fallet Janácek är det snarast valfritt om man vill lyssna till Suk som en tidig modernist eller som en senromantiker som ibland löper över skaklarna. Forsberg valde att spela honom ganska stramt och med tydlig artikulation vilket var ett lyckat drag som snarast förstärkte det innerliga i musiken.
Leoš Janáceks andra stråkkvartett komponerades till den 38 år yngre Kamila, som han svärmade för under det sista decenniet av sitt liv. Den elakt sinnade kunde karakterisera den som en musikalisk manifestation av gubbsjuka, den mer välvillige som en åldrad mans hyllning till erotiken. Det är svår musik både tekniskt och rent estetiskt, med dess lätt överspända och aldrig vilande intensitet. Violan gestaltar Kamila själv och har således ett slags huvudroll i kvartetten och Susanne Magnusson tog sig an partiet med glöd.
Entusiasm, längtan och schvung var ledord för de tidiga romantikerna och fortfarande lika giltiga när Dvorák skrev sin pianokvintett i A-dur. Det var också anslaget för den härliga version kammarsolisterna och Bengt Forsberg levererade. Forsberg ömsom sekunderade och ömsom drev på stråkarna och imponerade återigen med sin exakta frasering och sin timing. Bäst var det fina samspelet, men det fanns också utrymme för de enskilda musikerna att briljera: Erik Wahlgren med lyriskt cellospel och Klara Hellgren som primarie med sin klara ton och temperamentsfulla precision. Helheten blev en solig klangfest som värmde i senvintern.