När man lever mitt i en tid kan det vara svårt att avgöra vad som är radioskval med kvalitet och vad som bara är radioskval. Mycket av det som låg på listorna på 70- och 80-talet är kvarglömt någonstans ute i en enslig eteröken där det sprider knappt hörbara ekon.
Själv hade jag nog gissat på att Totos musik också skulle hamna där och glömmas bort, men med både facit och perspektiv i hand är det givet att bandets klassiker hör hemma på den erkända sidan av skärselden. Hits som Hold the line, Africa och Rosanna är inga monstrum i komplexitet men sofistikerade i sin enkelhet.
Som soloartist har den forne Totofrontmannen Steve Lukather tagit sofistikationen ett par steg längre genom att blanda in funk-, jazz- och bluesinslag och höjt ambitionsnivån på gitarrspelandet betydligt. I grunden är dock musiken likartad. Cool, strömlinjeformad popmusik som får hi fi-entusiaster att komma i brallan, gitarrnördar att överge Yngwie Malmsteen och familjefäder med begynnande flint att bege sig till Katalin och ta en av årets fyra fyllor, med blandat resultat.
Steve Lukather beter sig precis som om han var en lika stor stjärna som för 30 år sedan vilket klär honom. Fotoförbud utan specialtillstånd, självsäkra mellansnack och en livemixning som får det att låta arenaspelning.
Största skillnaden mellan musiken han gjorde för tre decennier sedan och nu är att hitlåtsklistret ersatts med mängder av instrumentalt briljerande. Kanske en oundviklig utveckling för någon som verkligen älskar sitt instrument och vägrar stanna i ett läge. Katalinkonserten börjar ganska storslaget popigt, men går snart över i virtousorgier som skulle göra många frijazzband avundsjuka men som också får Totofansen i publiken att kika på armbandsuret och kila efter mer öl.
Musiken fungerar eftersom Steve Lukather och bandet sällan gör det klassiska misstaget att förvilla sig bort från låtarna, även om stämningarna från skivorna ofta går förlorade. Och allra bäst fungerar det enkla groovet och de rena popögonblicken som kommer för sällan. Oddsen för att Totos musik fortfarande spelas mer på radion än Steve Lukathers om 30 år är låga.