Trevande start på Digital Tone Festival

Sliten t-shirt och Kurt Cobain-hår och elgitarr. En Volvo som sladdar runt på en asfaltsplan på en storbildsskärm. "Fuck being famous" sjunger Robert Pörschke alias Ninja Massacre i sin näst sista låt. Med 15 personer i publiken, som blir 14 när en går, får besvärjelserna över kändisskapet lätt något lustigt över sig. Ruffiga beats korsbefruktade med distade gitarriff skulle dock i Västeråsbons tappning vara förtjänta av ett genombrott.

Den starkaste känslan, speciellt fram till midnatt, är bristen på publik. Besökarna är inte jättefå, men långt ifrån tillräckligt många för att fylla ut tre salar, rulltrappor, korridorer och rökhänget utanför. Grupper om två, tre och fyra personer vandrar runt, tittar lite på en konsert och går vidare. Det är svårt att inte tycka synd om artisterna i deras omöjliga uppgift att ens få det att kännas som mer än musikmässa för ett fåtal specialintresserade.

Den första riktiga ljuspunkten blir houseduon S.U.M.Os drygt halvtimmeslånga konsert med den karismatiska rapparen Ayesha på micken. Att setet tar slut just när folk har börjat dansa och festivalen för första gången kommit i gång känns minst sagt som ett antiklimax.
- Det var som att äta en sådan där liten Yoplain yoghurt. Just när det börjar bli gott, efter två tuggor, tar den slut, säger festivalbesökaren Lasse Lindgren efteråt.

Kvällens roligaste inslag står Covox för. Dels genom den gameboyinfluerade musiken, men ännu mer för publikkontakten, som bland annat består i att häckla publiken. "Fan vad dåligt ni klappar, det är ju helt i otakt." När konserten är slut ropar publiken efter mer vilket besvaras med, "Håll käften. Jag har inga fler. Jag har bara sex låtar."
Och vid midnatt är det dags för kvällens stora namn. I intervjun i UNT Fredag inför Uppsalabesöket sade Mr Oizo att han själv inte lyssnar på så mycket musik. Det märks. Retrokänslan är påtaglig. Som att fransmannen sedan början av 90-talet utvecklats på en isolerad kreativ ö mitt i Paris.

Att Mr Oizo är en mästare på att göra sin kantiga elektro och ofta brutala mixar till musik som är svår att sluta dansa till märks om inte annat på publiken.
- Jag tycker att det är lite för jämnt. Det finns inga lugnare partier och urladdningar. Men jag dansar, så det är ju bra, säger Thomas Löf samtidigt som han studsar omkring med en ölflaska i ena handen.

Trevande start på Digital Tone Festival

Högklassig musik, men snålt med publik, tycker Andreas Jakobsson om första kvällen på Digital Tone Festival.