Tungan på vågen, Danko

Det var ett bra tag sedan Danko Jones gästade stan, men den spelningen på Fredmans är en odiskutabel klassiker. Trångt, svettigt, urspårat – och ”alla” var där. Åtminstone borde alla ha varit det.
2011 har Danko Jones betydligt fler dängor i ryggen och mer folk framför sig när han centrerar sig och sin rockorkester på Katalins scen. Det är emellertid (tack och lov) ingen större skillnad på artisten Danko tidigt 2000-tal och nu. Bandet kommer aldrig att göra ett konceptalbum … Eller ja‚ aldrig om annat än sex, rock och raka rör i alla fall. Däremot har de börjat spela in ruggigt ambitiösa rockvideor nedlusade med en exotisk blandning filmstjärnor. Av det märks det inte så mycket av en tisdag på Katalin. Och att det är just en tisdagskväll, och till råga på det en väldigt tidig tisdagskväll, färgar kvällen.

Inledningen är mer Bridget Jones än Danko Jones. Det är först när de maler fram Forget my name som det händer något. Dankos fladdrande tunga börjar gå på som en dopad spottkobra och det sköna triosvänget med John Calabrese och Dan Cornelius jobbar sig in i märgen på alla vardagsstela kroppar.
Att Danko Jones är en hejare på att snacka vet de flesta, och han kan pladdra i gång vilken lam anhopning människor som helst. Tisdagens spelning var ännu ett bevis på det, men också på att det kan bli för mycket. När han ger sig i släng med en mindre stabil typ i publiken plockar han en del lätta poäng, men efter en stund står de flesta och skruvar på sig.

Nästa gång han ryar ordentligt mellan låtarna är det luftkonditioneringen han raljerar över – och tiden, och dagen. Som tur är hinner han och bandet briljera fram äckligt tajta tappningar av allt från nya favoriten Full of regret till genombrottssingeln Bounce innan det är dags för tidig hemgång.
Uppsala har som stad inte haft en ”ren” rockscen på evigheter. Då får man ta det som kommer. Även mr Jones. Men det får hemskt gärna dröja lite mindre än nio år till nästa besök.