Två band med tudelat koncept

Vad händer om man slår ihop en jazztrio med ett tremannaband som spelar världsmusik inspirerad av Balkan och Mellanöstern? Har man tur får man ett sväng som det i andra setet den här lördagskvällen.

Första setet börjar tyvärr lite svagt och odefinierat. Min känsla är att Örjan Hulten Trio och Fakir Karlsson har blivit lite för mycket kompisar med varandra musikaliskt. Allt flyter samman till en jämntjock medelsvenssonversion av worldjazz, där inget krockar trots att musikstilarnas skillnader borde göra att en hel del nyttiga komplikationer uppstår. Jag tänker att de två triosarna har blivit ett och borde hitta ett gemensamt bandnamn för att förenkla sakerna ytterligare och inte lämna en falsk innehållsförteckning.
Men på sista låten innan paus, som kallas Turken, händer något. De arabiska slingorna blir tydligare och på samma gång blir också jazzen mer framträdande. De båda genrerna växer sig starka genom kontrasterna mot varandra.

Och efter paus tar det fart på riktigt. Örjan Hultén visar att han är en saxofonist och bandledare av rang och jag börjar förstå varför de två banden som blivit ett väckt så mycket uppmärksamhet i jazzkretsar. De intensiva partierna påminner lite om Avishai Cohens matchojazz fast kanske mer om en Jonas Kullhammar som snöat in på arabisk musik. De lugnare för tankarna till kletzmerband som Kroke.

Det är uppenbart att musikerna har kul på scenen och de kommit långt i att göra sitt tvådelade musikaliska koncept till ett vinnande sådant. Men det går ändå inte att komma ifrån att den dåliga publikuppslutningen gör att hela tillställningen får en lite avslagen ton. Detta trots att musikerna gör allt som kan förväntas av dem och lite mer för att motverka det.

Två band med tudelat koncept

Efter paus började Andreas Jakobsson förstå varför Örjan Hultén Trio/Fakir Karlssons blandning av jazz och världsmusik väckt mycket uppmärksamhet i jazzkretsar.