Det var kontrasternas afton på Hijazz på fredagen. Tre väsensskilda artister avlöste varandra på scenen, förmedlade helt olika stämningar och lyckades göra helhetsupplevelsen fängslande.
Först ut var performanceartisten Catti Brandelius, iförd silverfärgade skidbyxor och en indianskrud av papp. Hon sa att hon tidigare varit både Miss Universum och Evert Taube, men denna kväll skulle hon bara vara sig själv.
Till ackompanjemang av förinspelade ljud av skor mot asfalt framförde hon en monolog om en mörk kväll när hon gick hem från tunnelbanan och kände sig illa till mods av en man som gick ett tiotal meter bakom henne. Genom att successivt gå upp i tonläge och öka takten på gångljuden byggde hon skickligt upp en hotfull stämning. Men berättelsen tog en oväntad vändning när jaget sökte skydd i en ännu mörkare skog.
Detta var historien om förortsindianen, förklarade Brandelius, tog av sig sin indianskrud och skiftade tonläge. Tillsammans med Jonatan Ahlbom på tuba och Johanna Nordström på piano bjöd hon på ett par skruvade jazzsånger med småskev pratsång. Som avslutning följde en hip hop-aktig låt om att vägra kolla på TV och vägra vara på Facebook till ackompanjemang av förinspelade syntar. Brandelius framträdande var spretigt och märkligt på många sätt, men också fängslande genom sin totala oförutsägbarhet.
När Johanna Nordström och hennes fyrmannaband tog över scenen blev det närmast karibiska tongångar. Med instrumenten piano, tuba, trombon, slagverk, kontrabas och trummor bjöd de på en blandning av jazzpop, vaudeville och souldoftande salsa. Klangmötet mellan tuba och trombon å ena sidan och slagverksinstrumenten å andra gjorde låtarna intensivt rytmiska och kompakta med hög energi, och Nordströms röst var mer som ett av instrumenten i bakgrunden. Hon och hennes musiker hade gärna fått spela ett ännu längre set, sju låtar kändes kort.
Sist ut var sångerskan Etzia och hennes sidekick DJ Anthrax som skötte ljudanläggningen. Tunga syntrytmer pumpades ut runt Etzias mjuka melodiska röst och utlevelsefulla scenstil. Energin var hög och låtarna övergick i varandra utan paus.
Det mörker som Brandelius berättarjag känt sig hotad i under kvällens första nummer hade infunnit sig utanför Hijazz och det passade Etzias musik. Hon fick halva publiken att dansa entusiastiskt, särskilt när hon sjöng singeln X amount ah man.
Etzias framträdande mynnade oväntat ut i en sprudlande jazzig jamsession. Valda delar av publiken och personalen tog plats vid instrumenten, och en kvinna gick spontant upp och sjöng imponerande versioner av bland annat Killing me softly, I’m so excited och Living on a prayer. En passande avslutning på en sällsamt fascinerande och oförutsägbar kväll på Hijazz.