Rekvisitan på Parksnäckans scen var denna gång långt ifrån den mer överfyllda som senaste julturnén bjöd på: en stor korgstol, några låtsaspalmer, en fläkt och två musiker med varsin akustisk gitarr (och sporadisk elbas). Och hon själv iförd den hiskliga röda klänning som hon redan i ”Allsång på Skansen” i tisdags hade sådant problem med. Det fick hon nu också, den liksom levde ett eget liv och hon fick flera gånger gå bak på scenen för att få den på plats igen.
Men det bidrog bara till den omedelbara charm som både hon och formatet har. När Carola kliver upp på scenen finns det alltid en viss härlig osäkerhet om vad som ska hända. Det verkar som at hon helt enkelt går in i ett ”flow” och så får det rulla på bäst det kan. Just den här akustiska turnén gör ju att det blir lättare så också. Musikerna Samuel Galicki & Alex Holmgren var också så duktiga och stadiga att de kunde hänga med i svängarna. Båda sjöng också anmärkningsvärt bra för ett par bakgrundsmusiker.
Fast med Carola själv kunde de förstås inte mäta sig. Hennes främsta tillgång så här 36 år efter genombrottet är förstås hennes superklara röst. Hon kan egentligen sjunga vad som helst och det låter bra. Möjligen är det synd att hon inte använder den till bättre material. Fortfarande lever hon högt på sina gamla hits – där faktiskt en lågmäld version av ”Främling” blev en av kvällens höjdpunkter – och hon sjöng alla dem som man förväntar sig, i mer eller mindre lyckade arrangemang
Carola har två olika publiker (som självklart också till en hel del hänger ihop), den schlagerintresserade och den mer religiösa. Emellanåt blev det något av ett frälsningsmöte när Carola lite lösryckt pratade Gudstro och sjöng religiösa sånger. Då märktes det att hon hade en hel del av sina gamla vänner från Livets Ord i publiken.
Hon har ett nära förhållande till sin publik, som ofta entusiastisk ställde sig upp. Hon pekade ut den ena efter andar som hon kände igen, hon vandrade omkring ute bland sittplatserna och pratade mycket direkt med den. Fortfarande är hon dock ingen större begåvning på mellansnack, det kan ta vägen lite vart som helst och innehålla en del ”åsiktsfakta”. Men man märker at hon liksom vill väl.
Som helhet kan sägas att man skulle behövt vara ett riktigt fan för att helt uppskatta den två timmar långa konserten. Annars blev den väl tradig i längden.