Det är fullsmockat i Katalins konsertdel när Den svenska Björnstammen kommer upp på scen en halvtimme efter utsatt starttid. Varje gång en av de låtar som rullar ur högtalarna som för-underhållning slutar stiger ett jubel från publiken som tror att det äntligen är dags för konsert. Men när bandet så äntligen står på scen tar det inte längre än till den första refrängen tills längtan ersatts av allsång. Sedan fortsätter det i samma anda. Låt efter låt kan man tro har varit P3:s sommarplåga, i alla fall om man lyssnar på publiken – de låter lika positivt överraskade varje gång en ny sång börjar. Ungefär hälften av salen dansar maniskt under hela spelningen, och resten dansar som första raden på valfri annan pop-konsert.
Den svenska björnstammen är ett musikkollektiv från Norrköping. De gjorde sig till en början kända då de byggde en egen zeppelinare som flög över Peace and Love och Arvikafestivalen. Första gången jag såg dem spelade var det på en lunchrast på mitt gymnasium innan det slagit igenom. Då gick deras hemmagjorda utrustning sönder inte långt efter att de börjat spela. Samma anda är det ikväll. En av de två sångarna, Åke Olofsson, kommer upp på scen 20 minuter innan spelningen för att själv fixa iordning en jordglob som ska glida över scenen under sista låten, vilket den så klart inte gör trots idoga försök att slå den med en trumpinne under spelningen.
Den svenska björnstammen är nog Sveriges mest ödmjuka band. Åke Olofsson tackar publiken på ett genuint och hjärtligt sätt efter varje låt. De har också lämnat den klassiska banduppsättningen och delar istället på instrumenten och byter med varandra mellan varje låt.
Bandets stora genombrott kom sommaren 2011 med ”Vart jag mig i världen vänder”. Men även om trycket ökar något när den kommer på är det inte en så stor skillnad mot tidigare. Det är helt enkelt för hög stämning redan.
Det stora minuset under kvällen är att det redan efter 40 minuter är slut. Bandet blir visserligen uppropat igen och gör en kreativ version av Martin Svenssons gamla dänga ”(Du är så) yeah yeah wow wow” men slutar lika fort igen. För ett biljettpris på 225 kronor är 45 minuter konsert lite väl lite. Och med det draget som var hade det gärna fått fortsätta en bra stund till.
Ett plus i kanten var däremot förbandet En drös poeter. De spelade en härligt sval pop med texter om ungdomslivet i Stockholm. Nästa gång de kommer tillbaka till Uppsala är det kanske som huvudakt.